Fem år i en bur på Guantánamo

ANNONS
|

"Buren var alltså 1,80 meter bred och knappt två meter lång. Totalt mindre än fyra kvadratmeter. I Tyskland finns en lag: Om man hade en hund i en hundgård måste hundgården vara minst sex kvadratmeter."

Det är sådana detaljer som sätter sig hårdast. Med precision och ärlighet berättar Murat Kurnaz om sina år på Guantánamo. Utan att utelämna något får läsaren följa en osannolik, fruktansvärd och ångestframkallande berättelse.

Jag träffar Murat Kurnaz på ett hotell på Strandvägen i Stockholm. Med koncentrerad blick berättar han lågmält om Guantánamo.

- Guantánamo är inget fängelse. Det är ett koncentrationsläger. Ett läger där det inte finns några regler och där tortyr är en del av vardagen.

ANNONS

Trots det och trots omvärldens påtryckningar så sitter fortfarande människor i burar på Guantánamo. Murat Kurnaz berättar att han precis träffat en person i Sverige som suttit där men han vill inte berätta vem det är. Hittills har han träffat ett tiotal människor som varit fångar på militärbasen. Han håller sig uppdaterad om vad som händer på insidan.

- Ingenting har förändrats. På insidan pågår tortyren. Varje dag.

Murat Kurnaz åkte till Pakistan 2001 för att gå i koranskola. På väg till flygplatsen för att flyga hem till Tyskland, grips han i en vägtull. Det är sista gången han är i frihet på nästan fem år. Pakistanierna säljer honom till den amerikanska armén för 3 000 dollar och han förflyttas till Guantánamo.

- Det fungerar så. En pakistanier kan gifta sig, köpa hus och bil för 3 000 dollar. De arresterar människor som inte har släkt i Pakistan, som inte har någon koppling till landet. De säljs sedan. Då kan USA visa upp dem och berätta att de fångat de farligaste terroristerna i Mellanöstern.

"De följande dagarna fick jag lära mig att jag inte fick stå upp eller gå omkring i buren, att jag var tvungen att sitta på dagen och ligga ner på natten, och om man försökte lägga sig ner på dagen blev man också bestraffad. Vi fick inte röra stålnätet och inte luta oss mot det när vi satt. Vi fick inte prata. Vi fick inte tilltala vakterna och inte titta på dem. Vi fick inte rita med fingret i dammet, inte vissla, nynna, sjunga eller le."

ANNONS

Länge tror han att det hela är ett misstag och att han kommer att släppas fri. Men trots att amerikanerna ganska snart inser hans oskuld sitter han ytterligare fyra år på Guantánamo innan den tyska förbundskanslern Angela Merkel gör ett ingripande och ser till att han släpps fri i augusti 2006. Murat Kurnaz har aldrig ställts inför rätta. Trots år av tortyr och förhör fanns det inga bevis mot honom. Att hitta ett argument för att skriva boken var inte svårt. Det är hans sätt att påverka omvärlden.

- Jag gör allt jag kan för att få människor att förstå vad som händer på Guantánamo. Boken har släppts i 13 länder och om några månader kommer den ut i USA. Det ska också bli långfilm av den.

Vad var det hemskaste du upplevde?

- Att se andra fångar bli torterade. När de slår sönder en 90-årig man som nästan har svultit ihjäl. Jag kunde bara stå hjälplös och se på. Det var det absolut värsta.

Vad saknade du mest när du satt på Guantánamo?

- Självklart var det valfriheten. Att äta när jag var hungrig och sova när jag var trött. Jag sov inte mer än tre timmar i taget under fem års tid. Jag var aldrig mätt under fem års tid. Så det var klart att jag saknade mat och sömn.

ANNONS

I dag lever Murat Kurnaz ett så normalt liv som det går att leva. Han tränar dagligen och hans stora hobby är motorcyklar.

- Det var bland det första jag gjorde när jag kom ut - körde runt på min motorcykel. Det är total frihet, säger han och ler för första gången under intervjun.

Ålder: 26 år.Född: i Tyskland med turkiska föräldrar. Bor: I Bremen.Aktuell: Kommer i dagarna ut med boken Fem år av mitt liv.
ANNONS