Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/4

Sanna Samuelsson: Fel att ett arkitektkontor fick skapa Utöya-monumentet

Debaclet kring Utöya-monumentet blottar Nordens kvävande trevlighetskultur, skriver Sanna Samuelsson.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Av någon anledning vill min tunga gärna slinta och forma fel ord för jubileum och minnesdag. Det blir som bekant fel om man säger Stockholms blodbads jubileum och minnesdagen för Borås grundande. Jag misstänker att jag inte är ensam om detta, för det är något svårt med själva minnesdagarna över tragiska händelser: att man vill minnas något som inte borde ha hänt, påminna om något man inte vill minnas.

Som med Förintelsens minnesdag eller nu denna vecka, när det är tio år sedan 22 juli 2011 och terroristdådet och massakern på Utöya. Dessa är sorgedagar och kontemplationsdagar, dagar att upprepa det där ständiga: hur, hur, hur var det möjligt – och när det nu har hänt, hur kan vi bara gå runt här som ingenting, borde vi inte alla lägga oss ner på gatan, skrika och gråta?

Det är något svårt med själva minnesdagarna över tragiska händelser: att man vill minnas något som inte borde ha hänt, påminna om något man inte vill minnas.

LÄS MER: Så har Utöya skildrats i kulturen

”Memory wound”, konstnären Jonas Dahlbergs omtalade förslag till minnesplats för Utöya, det som aldrig blev av, var ett ingrepp i landskapet för att förhindra just det där dilemmat: att allt bara går vidare. Att grönskan grönskar på ön och medierna och mänskligheten hetsar vidare till nästa nyhetshändelse. Genom att hugga av en landtunga och på så sätt skapa ett ”sår” i landskapet skulle det aldrig gå att glömma. Det har beskrivits som en ”negativ monumentalitet”, i att det avlägsnade snarare än tillförde något. I en intervju jag gjorde med honom i Konstnären 2015 kallade han det för en ”arkitektur av förlust” (3/15). Men det blev inte av. Jag sörjer det konstverket.

Jag befann mig i Jerevan i Armenien när 100-årsdagen för det armeniska folkmordet ägde rum den 24 april 2015. Monumentet och museet mitt i staden omgärdas där av en minnespark. Det är en vacker plats, där vi tågade tillsammans med tusentals svartklädda armenier, för att lägga en ros på minnesplatsen. En dag jag aldrig kommer att glömma. Det är ett ”lyckat” monument i form och funktion, liksom Förintelsemonumentet i Berlin kan sägas vara det, då platsen gestaltar det outsägliga, det oförståeliga som dessa folkmord utgör i historien om oss och vårt 1900-tal.

Men så är också både det armeniska folkmordet och Förintelsen gigantiska katastrofer i Armenien och Tysklands historia, som blivit konstituerande för berättelsen om nationerna, men på olika sätt. I Armenien är folkmordet, och dess erkännande, eller icke-erkännande, på internationell nivå, ständigt aktuellt ur politisk synvinkel. I Tyskland har uppgörelsen med fascismen, sin egen ”ondska” och skuld, och självhatet som följer på detta, blivit en del av tyskarnas komplicerade självbild.

Dahlbergs verk var inte politiskt, men provokativt i sin konstnärliga kompromisslöshet.

LÄS MER: Inget förändrades efter Utöya

Kanske är rabaldret kring Dahlbergs verk symptomatiskt för det norska samhällets förvirring kring detta terrordåd där ”the call came from inside the house”. Det var inte ett terrordåd som kom ”utifrån”, som är så tacksamt att samla sig mot, utan utfördes en av de ”egna”. Var Breivik en ensam galning eller del av en större rörelse? Detta verkar fortfarande vara en icke-löst fråga, i ett Norge som har präglats av en allt mer främlingsfientlig politik och retorik. Något som heller inte förändrades efter 2011, då det högerextrema Fremskrittspartiet satt sex år i regering tills de förra året hoppade av i ett käbbel om IS-återvändare. Vad som händer i årets val återstår att se.

Dahlbergs verk var inte politiskt, men provokativt i sin konstnärliga kompromisslöshet. Att den nya, slätstrukna minnesplatsen har skapats av ett arkitektkontor gör det mindre provocerande, men också mer intetsägande. Vilket är provocerande, enligt mig, och säger något om den förhärskande och kvävande trevlighetskultur som vi odlar här uppe i Norden. Hellre trivsam design som inte kan förarga någon än konst som faktiskt uttrycker något.

I efterhand kan man fråga sig varför de inte bara antog den underbara brittiska konstnären Jeremy Dellers förslag på minnesplats: En enkel monolit och en vanlig bänk med utsikt över Utöya. I sammanhanget blev det närmast ironiskt i sin konventionalitet, men det hade i alla fall karaktär. Och det gjordes av en konstnär.

LÄS MER: Bilderna vi minns från Utöya

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.