Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/6

Feelgood – rätt hanterad yta kan vara en kvalitet

Tänk på hur trollsländor rör sig över vattenytan. Lite så kan jag tycka att de bästa feelgoodförfattarna skriver, i lekfull kontakt med tillvarons yta, snarare än i blind förnekelse av det som finns därunder, tycker Malin Lindroth, som läst tolv romaner i genren.

Det mest förutsägbara och ytliga man kan läsa är en roman i feelgoodgenren.  Tro mig. Jag vet. Jag har nämligen, ända sedan det föll på min lott att skriva den här betraktelsen över sommarens feelgoodromaner, läst så mycket i genren att jag till och med börjat drömma om små stugor i Cornwall. Låter som en mardröm? Inte alls. Efter denna feelgoodfest är jag nämligen övertygad om att ytlighet, om rätt hanterad, faktiskt kan vara en kvalitet, som långt ifrån alltid är synonymt med korkad.

Det finns ytlighet som bara är tröttsam och meningslös, visst. På senare år har jag oftast mött den i deckargenren, i form av kvasipsykologiska klichéer och personporträtt så platta att de hade fungerat lika bra i Josefssons Postorderkatalog. Mot denna lättviktighet, som mest tycks gå ut på att samla läsarna kring populära fördomar, vill jag ställa den goda ytlighet som finns i gräddan av sommarens feelgoodutgivning. Tänk på hur trollsländor rör sig över vattenytan.  Lite så kan jag tycka att de bästa feelgoodförfattarna skriver, i lekfull kontakt med tillvarons yta, snarare än i blind förnekelse av det som finns därunder. 

Delicious - en favorit

En av de som gör det bäst är den amerikanska matskribenten Ruth Reichl. Hennes debutroman Delicious! (Printz publishing) är ett vardagsdrama om mat och vuxenblivande som efterhand växer till en favorit.  I centrum för berättelsen står matlagningsgeniet Billie Breslin, som briljerar i bakning och kniper ett assistentjobb på en flådig mattidning.

Historien är inte särskild originell, tvärtom en ganska typisk New York-saga om en otymplig ankunge som söker sin plats i den sofistikerade storstaden. Men Reichl skriver så innerligt elegant med lika delar sinnlighet och distans i pennan att det känns som om jag läser berättelsen för första gången. Att ankungen inte behöver bli svan för att upptas i kretsen av gourmetstjärnor är en sympatisk omständighet som får hjärtevärmen att stiga flera grader.

Omvälvande uppbrott

En annan bok att tycka om bland mina tolv titlar är Jenny Colgans Den lilla bokhandeln runt hörnet. (Massolit förlag) Också här är det livsomvälvande uppbrott på gång, men nu går resan ut på den skotska landsbygden, i sällskap med en arbetslös bibliotekarie.  Berättelsen om Nina som skaffar en bokhandel på hjul har en sockrig yta, men rymmer också en fin skildring av läsning med tunna stråk av tveeggad ensamhet under ytan.  

Gemensamt för Reichl och Colgan är att de håller sig inom ramen för vad feelgoodgenren tillåter. Deras berättelser utspelar sig i en bubbla, som inte släpper in problematiserad samtid, men så länge ärendet så uppenbart är att leka med verkligheten, mer än att komplicera den, blir det inte världsfrånvänt på det förödande sättet. Vad vi får är en saga, nästan en Fem-bok för vuxna, som för en stund lyckas återupprätta en sorts oskuldsfullhet, som känns som en rest svunnen tid; en tro på att världen i grunden är en snäll och äventyrlig plats. Först när författarna har andra intentioner än att berätta sagor blir bristen på fördjupning ett problem. 

Överhettad dialog

Lucy Dillon och Nora Roberts är storsäljande veteraner i feelgoodgenren, men här får jag slita med bristen på distans och högst ostämda skildringar av huvudpersonernas känsloliv. Både Roberts och Dillon gillar att lägga ut texten om hjärtan som ”krossas” eller är ”av sten” och väjer inte för överhettad dialog. ”Jag ser dig i mina drömmar. Hör din röst när jag sover. ” // ”Jag längtar efter dig, till och med när jag är hos dig. Alltid efter dig.” Och så vidare. Jag förstår att det är meningen att jag ska beröras i mitt innersta.

Men inte ens den känsloladdade berättelsen om det tysta skilsmässobarnet, i Lucy Dillons Allt jag önskade (Forum) talar till mig på något enda sätt.  Än mindre historien om Mia som återfinner gammal kärlek och förlorar sig i dånande passion i Huset vid havet. (Albert Bonniers Förlag) ,den tredje delen i Three sister island- trilogin. Mest känner jag mig som kidnappad av två romantiska tungviktare, som försöker pressa hjärtevärmen ur mig innan de släpper mig fri.

Feelgoodfest i Londons konstvärld

 Hellre läser jag Hanna Rotschilds dramaturgiska mästarbygge, Den osannolika kärleken (Printz publishing) en underbart intrikat historia om en ovärderlig tavla, som inte bara för egna monologer utan också vänder upp och ned på den lite vingbrutna Annies liv. Början är för all del lite seg. Men när man väl har kommit in i berättelsen är det feelgoodfest av det mest originella slaget, kretsande kring romantik, bedrägeri och mörkt historia i Londons konstvärld.

Ett tema återkommer i mer eller mindre alla romaner jag läser. I någon mening handlar allt om att bryta upp och börja om. I likhet med systergenren romance är feelgood i hög grad en genre om kvinnor av kvinnor – endast en av de tolv böcker jag läser är skriven av en man – och inte sällan förfärligt normkonservativ.  Jag får flera adrenalinpåslag av feelgoodens hjältinnor som verkar ha levt under en sten medan resten av världen upptäckte normkritiken och på allt som tas för givet när det gäller samlevnadsformer, sexuell läggning och förväntningar på kvinnoliv. Å andra sidan fungerar normaliteten sällan särskilt bra för feelgood-kvinnorna. Den rasar sönder hela tiden. Äkta män vill bara skiljas – eller också dör de. Alla längtar ut och bort, till något som är om än inte normbrytande, så i alla fall lite mindre normalt. Kanske ett strandcafé, kanske en liten stuga i Cornwall...

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.