Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Fascinerande om kvinnors liv förr

Recension: Ulrika Knutson tipsar om en stor läsupplevelse

Bok

Sakprosa
Eva Helen Ulvros
Kvinnors röster. Livsöden från det moderna Sveriges framväxt.
Historiska media

Forna tiders svenska kvinnor hade inte alltid det så eländigt, konstaterar Ulrika Knutson efter att ha plöjt vad hon tycker är en av sommarens stora läsupplevelser, boken Kvinnors röster.


O, forna tiders kvinnor! utbrister Selma Lagerlöf ironiskt i Gösta Berlings saga: "Mjuka som ekorrungar hängden I om mannens hals. Aldrig skalv er röst i vrede, aldrig tog er panna rynkor, er mjuka hand blev aldrig sträv och hård."

Selma Lagerlöf, om någon, visste att forna tiders kvinnor slet som djur. Kvinnorna hos Selma Lagerlöf har alltid arbetat. Tänk bara på majorskan på Ekeby.

Men det märkliga är att vi lite till mans och kvinns har fortsatt odla den här romantiska, eller inskränkta, bilden av "forna tiders kvinnor", särskilt i överklassen. Till och med forskningen leder oss vilse ibland, och betraktar historien med fördomsfull blick. Vi bär med oss bilder av kvinnans liv som begränsat, futtigt, stympat. I jämförelse med mansvärlden är det ju sant, men om vi förväxlar strukturerna med varje enskild kvinnas verkliga liv så når vi aldrig fram till en rättvisande bild av det förflutna. Risken är stor att man fastnar i "eländesforskning" och bara ser kvinnorollens begränsningar, i stället för att fritt studera alla de strategier som enskilda kvinnor har använt för att skapa ett bättre liv, för sig själva och sina närmaste.


Denna spännande paradox är precis vad Eva Helen Ulvros pekar på i sin mycket läsvärda bok Kvinnors röster. Livsöden från det moderna Sveriges framväxt. Här hör vi verkliga kvinnor från olika samhällsklasser från 1700-talet och framåt. Också de äldsta talar som vore de våra samtida. Och det är de ju också! Ekonomiskt, socialt och medicinskt var deras villkor hårdare, men deras hjärna och hjärta var som våra.


Eva Helen Ulvros är professor i historia i Lund, och en läsvärd folkbildare dessutom. I Kvinnors röster använder hon bland annat brevsamlingar från artonhundratalets Karlshamn och Lund. Brev, dagböcker och självbiografier är källorna här.
Vi möter drygt ett dussin kvinnor: makar och systrar till präster och köpmän; pigor och bonddöttrar, en guvernant och en lärarinna, en torparhustru och från vår egen tid en präst och en forskare. Vars och ens liv skulle ledigt räcka till en dramatisk biografi.

Redan från början ställer Ulvros invanda begrepp på huvudet. Vi vet ju hur hårt livet kunde vara med många barnsängar och farliga förlossningar. Kunde en kvinna trots allt känna glädje i erotiken? Jojomen, åtminstone om vi ska tro fru Helena Winberg (1791-1857), som var gift med köpmannen och riksdagsmannen Johan Ulric Winberg. Helenas 165 brev till maken är en guldgruva. Hon längtar efter honom, särskilt om nätterna, och ber honom köpa tagel till madrassen "för att om möjligt öka det agreabla (angenäma) af vår förtrolighet". 


Johan Ulric är en drömprins av moderna mått. I huvudstaden springer han som ett torrt skinn med inköpslistor till alla fina fruar och deras jungfrur i Karlshamn, där det är varubrist. Han ska köpa byxor, knappnålar, tambursilke, kardor, psalmbok och tyska klassiker. Doktorinnan Drakenberg vill ha en kaffekvarn och pigan Maria behöver nya ullkardor. Damerna litar blint på hans omdöme i modefrågor, efter den stiliga mössa han köpt åt fru Areschoug. Johan Ulric uppmuntrar dessutom sin Helena att gå ut och festa i Karlshamn, i stället för att sitta ensam hemma och uggla!
Och trots att han är både affärsman och riksdagspamp så fnyser han inte åt kultur. I bokskåpet trängs Shakespeare, Calderón och Schiller. Han skriver kärleksfullt till fru och barn, och alla fattiga släktingar, som älskar honom. Han tröstar sörjande, som när hustru Helenas bror har förlorat sin fru i barnsäng. Detta var för övrigt så vanligt, att många män uppmuntrades att lära sig spädbarnsvård för att inte stå handfallna som änklingar.


Många av Helenas brev handlar om svårigheten att hitta gott och troget tjänstefolk, åt hushållet och den stora lantegendom som familjen drev. Allt detta var hennes jobb. När mannen är i Stockholm är det hon som basar för sådd och skörd, förvaltare och pigor, hem och hushåll - med konstant varubrist. Av Helenas brev märker vi att alla kvinnor jobbar, precis som hos Selma Lagerlöf. 


Fina, fattiga, flickor försörjde sig ofta som symamseller i rikare släktingars hem – det var tur att de hade fått lära sig lite sömnad i ungdomen. Guvernant var ett mycket vanligt yrke för intelligenta unga damer ur övre medelklassen. Här möter vi Elisabeth Schmidt som 1864 blir guvernant hos kyrkoherde Carlson i Foss. Hon avskyr sitt jobb, men stannar ändå i fyra år. Hon klagar över hur rysligt ledsamt det är, så "tungt att läsa med tröga barn". Elisabeth blir klart deprimerad. Att kyrkoherden är snäll hjälper inte heller, för hans fru är svartsjuk och gör livet till ett elände för mamsell Schmidt.


Hennes samtida Lina Sandell hade större tur, och hamnar som förlags- och tidningsredaktör inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. I fyrtio år redigerade hon tidningen Korsblomman, där hon publicerade sina berömda psalmer, "Blott en dag ett ögonblick i sänder" och "Bred dina vita vingar". Det älskade arbetet var hennes kall, och hon tvekade länge om hon skulle gifta sig med Oscar Berg. Hon sa ja, men behöll sitt jobb. Det var tur, för Oscar gick i konkurs och Lina hjälpte honom att betala fordringsägarna.


Lika fascinerande är det att följa Ebba Asp-Andersson och hennes bildningskamp. Ebba var sömmerska, men drömde om att bli småskollärare. Via folkhögskolan Brunnsvik nådde hon sitt mål, och inspiration fick hon också av Emilia Fogelklou på lärarinneseminariet i Kalmar, och senare på Kvinnliga Medborgarskolan Fogelstad.
En luttrad Ebba konstaterar:
"En kvinna får inte vara lika kunnig eller begåvad som en man - då måste hon med alla medel motarbetas. Lögnen och myten om kvinnans underlägsenhet måste vidmakthållas."
Det kunde vara en replik ur en av Elin Wägners trettiotalsromaner.
Gripande är det att läsa om hur Ebba Asp-Andersson förlorar sin älskade son i en flygolycka, och som åldring tvingas in på ålderdomshem av en förfärlig hemsamarit! Det var 1971. Samariten var brottslig, stal Ebbas lösöre och sålde på auktion, mot hennes vilja. Men Ebba gav inte upp, utan anmälde samariten till JO, och flyttade in i en egen etta med kokvrå. Hatten av!


Varje öde är lika fängslande, och Eva Helen Ulvros kloka kommentarer gör Kvinnors röster till en av sommarens stora litterära upplevelser. Jag önskar den många läsare. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.