Huvudpersonen i Frances O’Connors film ”Emily” ges alla egenskaper man som fan önskar att hon hade.
Huvudpersonen i Frances O’Connors film ”Emily” ges alla egenskaper man som fan önskar att hon hade. Bild: Scanbox entertainment

Caroline Hainer: Farligt när historien ändras efter fansens önskemål

Att vi vill ge våra idoler bättre öden än vad de fick i verkligheten är fullt begripligt, och med fan fiction är det möjligt. Men att narrativ förenklas till fördel för idolisering är inte ofarligt, vilket Frances O’Connors film ”Emily” är det senaste exemplet på, skriver Caroline Hainer.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Prinsessan Diana och Prins Charles hann få en dotter innan de gifte sig. Skandal förstås, hon har därför levt i skymundan hemma hos Simon Cowell. Skylar, som hon tydligen heter, är en tuff tjej som gör precis som hon vill. Inte ens den hårda ”American Idol”-domaren har kunnat få pli på henne – hon har sin mors rebelliska ådra. Detta enligt fan fiction-storyn ”Skylar” på forumet Wattpad, som har 500 miljoner registrerade användare och tusentals påhittade berättelserna under kategorier som ”brittiska kungahuset” och ”Diana”.

Att vilja ge våra idoler ett trevligare öde än vad de fick i verkligheten är fullt begripligt. Historierevision likaså. Hur ofta önskar man inte att saker blivit annorlunda, och hur ofta önskar man inte att människor vi tycker om och vars öde var sorgligt, hade kunnat få ett bättre liv?

ANNONS

Med fan fiction så kan de det – här kan till och med prinsessan Diana leva vidare i form av utomäktenskapliga döttrar. Och varför inte, det är en fantasi som är tillräckligt stor att förbli en sådan. Det är när fansens föredragna historieversion blir kanon som fan fiction innebär fara.

Ta Frances O’Connors film ”Emily”. Jag visste redan på förhand att jag skulle ogilla den eftersom regissören, liksom jag, är ett fan av Emily Brontë och hennes litterära mästerverk. Huvudpersonen ges därför alla egenskaper man som beundrare önskar att hon hade – rebellisk ådra, intelligens, egensinne och exceptionell skönhet.

Men för att också begripa varför en ung tös kunde skriva världens bästa, psykologiskt djupbottnade svartsjukedrama måste man hitta på ett narrativ. I det här fallet en jätteelak storasyster och en pojkstreckig bror med vilken hon har ett nästan incestuöst förhållande. Och så en passion förstås, en kärlekshistoria som förlöser kraften inom henne och låter romanen bara flöda ur henne. Hon är en vild själ som snurrar runt på hedar med armarna utsträckta medan regnet öser ned. Hur kan hon inte vara ett litterärt geni?

I ”Mary Shelley” (2017) hade ”Frankenstein” aldrig skrivits om inte Percy Bysshe Shelley var så het.

Jag fattar varför O’Connor har tecknat ett så banalt porträtt. Som beundrare önskar man ju att Emily Brontës liv var något annat än att hon dog ung (30 år) och ogift, utan att ha sett mycket av världen förutom hedarna i Yorkshire och en flickskola i Bryssel. Man hade ju önskat att hon fick uppleva en stor passion och att hon fick det litterära erkännande hon förtjänar. I filmen får hon båda delarna. Synd bara att det är ren fiktion.

ANNONS

”Emily” är inte den enda filmen som håller på så här. I filmen ”En ung Jane Austen” (2007) får Austen uppleva en himlastormande passion som kulminerar i bröllopsplaner vilket får henne att skriva mästerverket ”Stolthet och fördom”. I ”Mary Shelley” (2017) hade ”Frankenstein” aldrig skrivits om inte Percy Bysshe Shelley var så het.

Att ta sig friheter med saker som tidslinjer och exakta detaljer behöver inte vara ett problem. Kontext och effekt är det viktiga. Men faror lurar runt hörnen om narrativet förenklas till fördel för idolisering – så skapas nämligen myter.

Som den om prinsessan Diana. I ”The Crown” fortsätter bilden av henne som ”folkets prinsessa” att frodas, den försmäktade och oskuldsfulla som kysste en groda som visade sig vara bara en groda, om än kunglig. En bild som fortsätter odlas igenom och igen genom den lavin av filmer, där ”Spencer” är den senaste, som helt enkelt bara blundar för saker som att hon kom från en superrik och adlig familj och faktiskt inte var särskilt populär till en början.

Men det är ju betydligt tråkigare. Precis som att påstå att Emily Brontë skrev böcker av andra skäl än att hon låg med en läcker prästaspirant.

Läs mer i GP Kultur:

ANNONS

LÄS MER:Mandelmammorna ger sina barn ätstörningar

LÄS MER:Tarik Saleh önskar att någon annan hade kunnat göra ”Boy from heaven”

LÄS MER:Tinder fyller tio år – och har blivit skittråkig

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS