Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Bild: FREDRIK SANDBERG / TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Fantasin är en motståndshandling

Samtiden är besatt av det mätbara och vetbara, av gränser och kategorier. Men fantasin kan befria oss, skriver Mattias Hagberg.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

För en tid sedan hittade jag en bok på ett antikvariat i norra England med den underbara titeln: Literary Wonderlands – A Journey Through the Greatest Fictional Worlds Ever Created. Det var en sorts katalog över historiens alla litterära fantasivärldar, en rikt illustrerad guide till platser som bara finns i vår inbillning. Här fanns texter om de universum som skapats av författare som Lewis Carroll, H. P. Lovecraft, Jorges Luis Borges, Tove Jansson, Angela Carter och Ursula K. Le Guin, bara för att nämna några namn.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Jag har upptäckt att jag allt oftare söker mig till dessa världar, till dessa berättelser som förflyttar mig till en glänta i tanken där ingenting är omöjligt. Numera slukar jag allt som är fantastiskt, märkligt och drömlikt.

LÄS MER: Hade de hånfulla varit fler hade jag gett upp för länge sen

Kanske är det en flykt. Kanske bottnar mitt intresse för det udda och overkliga i en önskan att dra mig undan, nu när samtiden känns så dyster. Men jag tror inte det. Jag tror att det är precis tvärtom. Fantasin är en motståndshandling.

Den litteratur jag talar om utmanar våra invanda föreställningar. Den bejakar det obestämbara och flytande. Den lämnar fler frågor än svar efter sig.

Ta Alice i underlandet som exempel. Vi kan inte veta om det är en dröm eller en alternativ verklighet. Är Alice galen? Eller är hon den enda som är frisk?

För ett ögonblick är jag, som läsare, fångad i den där osäkerheten, i tvekan.

Och det är just det där ögonblicket som är det intressanta.

LÄS MER: Nordic Noir banade väg för högerpopulismen

Självklart finns det något skrämmande, eller snarare kusligt, med denna tvetydighet. Det vi inte kan greppa upplever vi som obehagligt. Vi vill ju så gärna att världen ska vara genomskinlig och intelligibel, att alla gränser ska vara fasta och oföränderliga. Eller som skräckförfattaren H. P. Lovecraft en gång uttryckte det i inledningen till sin flitigt citerade text Om övernaturlig skräck i litteraturen: ”Människosläktets äldsta och starkaste känsla är fruktan, och det äldsta och starkaste slaget av fruktan är fruktan för det okända.”

Men här finns också något befriande och produktivt. När fiktionen tar oss bortom det vetbara och mätbara, till platser där vi inte riktigt vet hur vi ska orientera oss, tvingas vi att ifrågasätta oss själva. Kanske kan man säga att vi här snuddar vid konstens innersta kärna, vid den punkt där fantasin låter oss se världen på nytt.

Vi lever i en tid som för varje dag bli alltmer besatt av det klart urskiljbara, av de skarpa gränserna och de tydliga kategorierna, av det disciplinära och kontrollerbara. Tvärsäkerheten vinner mark.

LÄS MER: Bygg ett museum för särlingskonst

I denna situation blir den fantastiska och spekulativa litteraturen något mer än bara verklighetsflykt. Den blir en påminnelse om att världen alltid är öppen, motsägelsefull och gränslös.

Mellan fantasi och kritiskt tänkande finns ingen motsättning. Det absurda, kusliga och galna är en väg till reflektion – och därmed till motstånd.