Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Scen ur pjäsen "Total strukturalitet".

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Fabel från en gammal man på Aberdeen

Nästa helg sätter teatergruppen KonstAB upp sin omtalade föreställning "Total strukturalitet" på Göteborgs stadsteater. För GP Kultur skriver medlemmarna Ossian Melin, Anton Hellström och Filip Aladdin nu den suddiga, delvis felaktiga återberättade fabeln som enligt ensemblen ligger bakom deras föreställning.

Under ett år har vi på KonstAB arbetat med scenkonstföreställningen "Total strukturalitet" som spelas på Göteborgs stadsteater. Det arbetet har handlat till nittio procent om perspektiv. Att höja den imaginära blicken ovanför varje diskussion, varje konstnärligt val, tills att man känner att man slår i taket och blir alldeles villrådig och nästan går i barndom igen. En otrevlig gammal man på baren Aberdeen vid Konstepidemin stirrade oss in i själen och berättade en fabel från hamnen. Den blev central i utformandet av "Total strukturalitet". Här kommer den, återberättad, med vissa detaljer suddiga, och vissa helt felaktiga. Vissa grundläggande faktafel och en del hörnstenar i historien omgjorda med vänsterhanden i en osäker viftande rörelse.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ossian Melin, Anton Hellström och Filip Aladdin, KonstAB

En gång för mycket länge sedan så fanns det en rik fabrikör i Göteborg. Han ägde en hattfabrik. Han hette fabrikör Neumeier. I hans fabrik arbetade många män och kvinnor. Fabrikör Neumeier hade en fäbless för cigarrer och hattar. Höga sådana. Den ena hatten var högre än den andra. Högst av alla hattar var en grå som han hade. Neumeier hade placerat den på sin hatthylla bredvid de andra hattarna som han ägde. Där stod den. Den höga hatten. En dag blev han alldeles överjävlig och förtjust i en ny hatt. En hög sådan. Inte lika hög som den gråa men ändå väldigt hög för att vara hatt. Att den inte var riktigt lika hög som den högsta var en drivande anledning till att han köpte den. För att han ville att hans högsta hatt skulle förbli hans högsta.

Arbetarna i fabrikör Neumeiers fabrik började så småningom göra performancekonst tillsammans, som ett sätt att kanalisera sitt klasshat. De visste att "Det finns ingen tanke utan uttryck. Inget innehåll utan form. En illa uttryckt sanning är en lögn.” Detta visste arbetarna för det hade fabrikör Neumeier lärt dom. Mycket med hjälp av sina hattar som vi nämnde i början.

LÄS MER: Recension: "Total strukturalitet" på Teater Brunnsgatan 4

En av de drivande krafterna i arbetarnas performancekollektiv var den gamle mannen Börje som alltid stod i Jackie Arklöfs serietidningsbutik och bläddrade bland VHS-porrfilmer.

“Ondska kan också vara ett konstnärligt mål. Som de norska kyrkbrännarna på 90-talet.” sa Börje.

“Det mjuka. Det omätbara.” mumlade Börje. “När vi mäter det omätbara förgör vi det vi mäter.”

“Att tala om det hemliga med hjälp av något hemligt, som Kandinsky sa,” sa Börje.

Börje samlade massorna och berättade:

Att all konst i sin kärna skall vara revolutionär. Att konst skall komma ur en känsla lika diffus och irrationell som hat. Neumeier, iförd en hatt, såg arbetarnas performancekollektiv som ett hot mot hans makt.

“För mig är konst ett alternativ till våld.” sa Börje.

“Konst skall vara ett alternativ till kapitalismens logik. När konst kan ingå i ett kapitalistiskt system så är den per definition förljugen." sa Börje.

Neumeier höll med i sak, men bestämde sig, medan han bläddrade i en hattkatalog, för att försöka stoppa arbetarnas kommande performanceverk “Krossa hattfabriken”.

Under repetition en dag, stod fabrikör Neumeier längst bak i lokalen, helt maskerad till oigenkännlighet, med sin cigarr i högsta hugg och sin hatt som han alltid hade, en sån som bara han hade, sitt signum.

Han såg på repetitionen och insåg att kraften från scenen inte gick att gå i klinch mot genom en frontalkrock. Nej, Neumeier förstod att om han skulle tämja denna best, så skulle han behöva använda gruppens egna kraft. I en jujitsu-liknande manöver skulle han minsann kunna avväpna gruppen. Till och med kunna använda performanceverket för egen vinning.

LÄS MER: En oborstad triumf

Börje blev en dag uppkallad på Neumeiers kontor. Först visade Neumeier upp sin hattsamling för Börje, från den minsta pyttehatten ända upp till hans högsta, ja, precis, ni minns den gråa. Sen sa Neumeier “dags att prata affärer”. Vad som sades på mötet är det nog ingen som vet om, inte ens Neumeier och Börje själva, men Börje berättade allt i detalj dan efter, vad som hade sagts på mötet, så nu visste alla arbetarna också. Ensemblen såg på medan Börje började styra uppsättningen mot ett mer “samarbetsvänligt” håll. Formuleringar från Neumeiers företagsmodell letade sig in i föreställningens text.

Scen ur pjäsen "Total strukturalitet"..

Pjäsen bytte namn till: “Normbrytande reklam idag - ett branschperspektiv.“

Ett abstrakt dansparti i uppsättningen byttes nu ut mot en pedagogisk demonstration av hatt-tillverkning. Neumeiers logotyp (en stiliserad hög hatt och cigarr) hängde i en banderoll över skådespelarnas huvuden på scen.

En ung arbetare och skådespelare som hette Leo Gaut, inte anställd på fabriken men intresserad av porr, bestämde sig för att hans tid som kommunikatör och kreatör på hattfabriken var över. Han tog en halva av ensemblen med sig i en utbrytargrupp. De startade en egen performancegrupp där de fokuserade på konstens inneboende mystik, långt från Neumeier och Börjes sponsrade teatergrupp.

Performancekollektivet splittrades i en småborgerlig och en revolutionär del.

Leo Gaut röt ifrån, med ögonen sneglandes mot en VHS-porrfilm:

“Jag får pengar från Neumeiers företag för att jag måste kunna leva på min konst.” säger Börje, "men den meningen går inte ihop, den tar ut sig själv, för när man får pengar från en hattfabrik slutar ens arbete att vara konst. Det övergår till att vara design, formgivning, estetik. Design som har ett mål, design som ägs av en vinstdrivande hattfabrik. Det enda som vore okej är om man är brinnande nyliberal, då får man gärna göra konst åt Neumeier. På samma sätt som Leni Riefenstahl gjorde stor nazistisk konst. Men när människor som kallar sig feminister, vänster, antirasister gör konst åt fabrikör Neumeier så är de som plötsligt spioner åt fienden."

LÄS MER: Göteborgstrions föreställning avbröts när publiken blev för stökig

Börjes del av performancekollektivet var nu fast i ett limbo mellan reklam och konst. En existensiellt meningslöst gegga av estetik, profit, höga hattar och tiden som bara tickar på, tickar på och döden som närmar sig. Börje konsumerade bort sin ångest över att de blev små råttor som tuggar med sina små tänder på det ärliga, omedvetna uttrycket.

Scen ur pjäsen "Total strukturalitet"..

Vad som hände med den revolutionära utbrytargruppen har sedan länge fallit i glömska, men legenden säger att de också har börjat jobba med sponsrad konst. Det går jättebra för dom.

Den gamle mannen på baren Aberdeen rättade till sitt stora skärp och fnös så att det flög kosmiska, gudomliga molekyler över hela bardisken:

“Mittpunkten i denna historien var att Börje hela tiden hade en dunkande huvudvärk, men jag har valt att inte belysa detta utan lägga fokus på andra aspekter av den här berättelsen. Anledningen till den dunkande huvudvärken var hans intresse för stark cider.”

KonstAB är en teatergrupp beståendes av Ossian Melin, Anton Hellström och Filip Aladdin. De har tidigare satt upp föreställningarna "Olika personer", "Total trygghet" och "Total fräschhet". Föreställningen "Total strukturalitet" har premiär på Göteborgs stadsteater den 26/4. Pjäsen har redan väckt skandal i Stockholm när en föreställning ställdes in efter bråk med en PR-byrå under föreställningens gång. Under skärtorsdagens GP-AW på Dubbel Dubbel på Polhemsplatsen 5 samtalar de med GP:s kulturchef Björn Werner om sin pjäs.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.