Bara ett par dagar före Förintelsens minnesdag den 27 januari, avled folkbildaren och författaren Emerich Roth. Roth föddes i en judisk familj i dåvarande Tjeckoslovakien år 1924. Mot alla odds överlevde han koncentrationslägren i Auschwitz, Buchenwald och dödsmarschen, men tvingades se sin familj gå under. Bara en syster överlevde. Efter kriget kunde de återförenas i Sverige.
Sedan 1993, efter att ha sett nynazister demonstrera öppet i Stockholm och göra Hitlerhälsningen utan att någon reagerade, gjorde Emerich Roth det till sin livsuppgift att föreläsa i skolor och vittna om det fruktansvärda han upplevt. Fram till sin död talade han inför hundratusentals elever om sitt liv, skrev böcker och artiklar och engagerade sig för att hjälpa unga som ville lämna destruktiva och extrema miljöer. Han var medgrundare till avhopparverksamheten Exit.
När Emerich Roth nu är borta försvinner en av få kvarvarande ögonvittnen, en röst som gjorde Förintelsen till levande samtidshistoria.
Samtidigt pågår en intensiv debatt både internationellt och på hemmaplan om Förintelsen och hur vi ska förhålla oss till den i dag.
I Sverige har bland andra GP rapporterat om hur antivaccinationsgrupper uppträtt med gula davidsstjärnor och sätter likhetstecken mellan nazisternas förföljelse av judar och införandet av vaccinpass. I Expo kallar forskaren Mikael Nilsson det för en form av förintelseförnekande.
I Tyskland har en ny historikerstrid blossat upp, den här gången från vänsterhåll. Precis som på 1980-talet diskuteras om Förintelsen ska förstås som ett historiskt unikt civilisationsbrott eller om det går att jämföra med andra, rentav se det som en fortsättning på den tyska utrotningen av Hererofolket i Sydvästafrika 1904. (Något Sven Lindqvist redan 1992 tar upp i mästerverket ”Utrota varenda jävel”.)
Först 2015 erkände Tyskland det folkmordet.
I grannlandet Polen lagstiftar man för att styra bilden av historien och måla upp det polska folket som offer för nazisterna på samma sätt som judarna. Att påstå att polska medborgare medverkade till nazisternas folkmord har blivit straffbart med fängelse upp till tre år.
De polska historikerna Barbara Engelking Jan Grabowski dömdes till böter i fjol, anklagade för att ha pekat ut en avliden polsk man som nazistkollaboratör. Grabowski menade att en följd av domen var att verka som ett varnande exempel för andra forskare.
LÄS MER:Förintelsen som ingen vill veta av
Anna Grinzweig Jacobsson skrev i veckan om Förintelsen i Polen och Ukraina (GP 27/1) här på kultursidan. Grinzweig Jacobsson frågade sig varför massavrättningarna i ravinen Babij Jar inte är välkänt på samma sätt som Auschwitz.
Slutsatsen hon kommer fram till är mörk.
De miljontals judar som aldrig fördes till koncentrationsläger mördades på fält och i leriga gropar helt nära sina hem. Grannarna visste, och medverkade.
Förintandet kan inte förklaras bort med avhumaniseringen i lägren eller att vanliga människor inget visste. Anna Grinzweig Jacobsson skriver: ”Då ville man inte tänka: ”Vi var med och lät det hända”. Nu vill vi inte tänka: ”Det kunde lika gärna ha varit vi som var med och lät det hända”.”
I sin sista text, publicerad dagen efter dödsbudet, skriver Emerich Roth ett sorts hoppfullt svar: ”Ingen föds med pistol i hand och mord i blick.”
Det är likgiltigheten som är den stora faran. Det svåra arbetet att sätta i ett sammanhang utan att relativisera, förstå, utan att förklara bort, faller på oss som blir kvar.
LÄS MER:Farväl till Hisingen
LÄS MER:Journalisterna fumlar – då kan förtroendet ryka
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
