Första klass. Business Class. Economy Class. Buss.
Medan flyget och tåget har sina klasser har bussen ingen klass alls, verkar det. En pucko-och-hushållskorv-med-mos-och-räksallad-med-pytteliten-servett-misär präglar bilden av svensk busstrafik. Lite orättvist kanske, men undersökningar visar att män i slips åker vad som helst utom buss - bil, tåg, flyg, till och med spårvagn. Spårvagnsrälsen sitter ju där den sitter, fastgjuten i asfalt, fixerad med slipers, på en grund av spårmakadam. Gediget! Bussen däremot... nicka till och du vaknar på någon avlägsen parkering med en stam mohikaner.
Nils Ericsonsplatsen var egentligen aldrig någon plats innan norrmannen Niels Torp grep sig an den 1996. Bara ett diffust hav av asfalt och bromsspår och små öar med smutsiga kurer. Den var svinkall, blåsig, illaluktande och mörk och kändes för det mesta som ett långfinger till alla oss landsortsbor - dög det inte kunde vi ju alltid åka hem på våra flakmoppar.
Särskilt orättvist framstod busslivet när vi kastade ett öga bort mot den ståtliga centralstationen. Den ritades 1858 av Adolf Wilhelm Edelsvärd och precis som hans namn är den kanske lite väl omständlig och traditionell men också mäktig och vacker och genomritad in i minsta krenelering. Dessutom banbrytande: förutom att vara Sveriges första stationhus i ett centralt läge är byggnaden en symbol för både industrialismen och det privata resandets genombrott.
Och ändå är Torps terminal bättre.
Dels genom sin placering.
Edelsvärds station må ha påskyndat urbaniseringen av området kring Drottningtorget men Torps hus slår en civiliserande kil rakt in i ett rufft industriområde som staden nu beslutat bebygga med bostäder och arbetsplatser.
Och dels genom sin omsorg för passagerarna.
Nils Ericsonterminalen har karaktär av flygplats snarare än busstation. Här finns kaféer och kiosker, till och med en parfymbutik. Samtidigt som den undviker flygplatsens många nackdelar av att ligga mitt ute i ingenstans, av att vara alltför storskalig för att få överblick och alltför karaktärslös för att kännas trygg.
Dessutom är Torps modernism långt mer säregen än Edelsvärds lånade brittiska nygotik.
Det ser du redan på avstånd.
Ett 150 meter långt glittrande prisma ligger som klistrat mot den flacka asfalten, svart och spikrakt och rent utomjordiskt i denna stökiga miljö. Går du närmare upptäcker du att taket veckar sig mot solen i sydväst och sväller mot skuggan i nordost och att kroppen inte alls är så reducerad som den först framstod. Tvärtom, på nära håll visar den sig vara rikt detaljerad, utförd i en mycket mänsklig skala i mycket välbekanta material.
Glaset dominerar. Det är tonat och reflekterande och är det som ger byggnaden dess Darth Vader-look. Tyvärr. För Torp hade föreställt sig motsatsen, ett transparent glas som skulle lyfta fram den bärande stålkonstruktionen där innanför och föra tankarna till Victoria Station och Gare du Nord och andra pärlor från mitten av 1800-talet då resandet fortfarande var ett stort äventyr. Men beställaren vägrade. Göteborgs lokaltrafik oroade sig för överhettning och det spelade ingen roll att Torp lovade reglera temperaturen med andra medel, man ville ha en terminal, inte ett växthus, förklarade man. Något som norrmannen fortfarande har svårt att acceptera:
"Om byggnaden någonsin k-märks hoppas jag att man omedelbart byter ut glaset", säger den idag 69-årige Osloarkitekten.
Annars är det just materialbehandlingen som avslöjar att det är en norsk arkitekt vi har att göra med här. Hade Torp varit engelsman eller fransman skulle det släta, sömlösa och futuristiska glashöljet säkert ha ansetts spektakulärt nog, men han staplar grottlika entréer av skrovliga granitblock, snickrar grova dörrar i massiv ek och lägger ett oxblodsrött golv i jämtländsk kalksten och gör det norska arkitekter är absolut bäst i världen på, på att vara vikingar i glashus och para historia och framtid.
På så vis räddar han rummet från att gå av på mitten.
Det är nämligen kontrasterna mellan tungt och lätt som gör Niels Torpterminalen - lika bra att döpa om den - till en tät, sammanhållen helhet. De 18 busshållplatserna markerar rytmen, manshöga betongblock skär taktfast genom den västra fasaden in i det öppna rummet där de utgör en välkommen barrikad mot de frustande bussarna (och busschaufförerna). Samtidigt spelar de en konstruktivistisk huvudroll; ur varje block springer det smäckra stålskelettet som bär byggnadens tak, det skjuter upp mot taknocken och ner i en vid båge på motsatta sidan. Även här, sedd från spåren, är fasadens indelning taktfast som en ångmaskin; affärerna - borglika i sitt massiva trä - skjuter ut som pistonger ur det glasade höljet.
Egentligen rör det sig bara om ett streck.
Det är buss på ena sidan, tåg och taxi på den andra och aldrig för ett ögonblick är det svårt att orientera sig - till glädje för stressade resenärer. Till och med spårvagnarna långt där ute på Drottningtorget känns som en inkorporerad del av Torps kanonlopp - han skjuter rakt genom den yttre vänthallen och centralens huvudbyggnad och ut på andra sidan och plötsligt slår det en hur starkt släktskapet ändå är mellan detta nya och det där gamla och att centralhusets klossiga klumpedunser från 2003 varken gör från eller till, mellan Torp och Edelsvärd finns ett band ingen kan bryta.
Förklaringen står att finna i rymden. Det vill säga i dimensionerna på Niels Torpterminalen och den gamla vänthallen. De båda volymerna har nästan exakt samma höjd och bredd. Som om Torp gjort en negativ avgjutning av hallen och sedan bara multiplicerat den i längd. En längd som kan växa och krympa i takt med busstrafiken. Och som gärna får fortsätta växa hur långt som helst, ut på Drottningtorget, eller ut över älven likt en Ponte Vecchio med butiker och bostäder och parker och upp till kommersen på Backaplan och vidare mot nordost.
Men kanske inte. Då hade byggnaden blivit en stadsdel och idag är den ett rum - ett rum som hör till Göteborgs mest suggestiva. Här vill man slå sig ner i en av de högryggade träsofforna i skuggan av någon benjaminfikus och förundras över hur Göteborg av alla ställen - staden där bara 20 procent av befolkningen åker kollektivt - Sveriges bilmetropol - Nordens Los Angeles - kunde få till en sådan här förstklassig bussterminal.
Vore jag utländsk besökare skulle jag direkt maila hem och berätta om Gothenburg - en stad där medborgarna föräras det allra bästa av det bästa. (Detta skulle jag hinna göra redan på stationen innan jag snubblar ut i trafikspagettin runt det förortslika Drottningtorget och in i snabbmatsoset i Nordstan och ut i Brunnsparken och - tjoff - blir överkörd av en spårvagn.)
