Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/3

Jan Andersson: Första världskriget är närmare än på länge

Andra världskriget var det perfekta Hollywood-kriget. Men någonting har hänt i kulturen. I fredags hade den uppmärksammade storfilmen "1917" premiär. GP:s kulturskribent Jan Andersson om det stora kriget som kryper närmare ju länge bort i historien vi kommer.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

100 år är en ofantlig tidsrymd. Svår att greppa, omöjlig att överblicka. Ändå känns första världskriget närmare än kanske någonsin tidigare. I alla fall för min egen del, vilket är lite kämpigt. Men jag återkommer till det och tänkte börja i en annan ände.

Böcker, tidningar, filmer och tv-serier. Men även byggsatser och brädspel, planscher och pussel. Inget annat krig är så kulturellt vittfamnande som det andra världskriget. Kanske för att berättelsen om andra världskriget är enkel, rak och perfekt. Ett Hollywoodkrig. Goda människor mot onda, demokrati mot diktatur, ädla frihetskämpar med baskern käckt på svaj mot bloddrypande nazister med iskalla stålhjälmar.

LÄS MER: Verdun – staden som blev ett helvete på jorden

Men att segrarmakterna kommit undan med sina egna brutala övergrepp – brittiska terrorbombningar av tyska stadskärnor, sovjetiska massakrer på polska militärer i Katyn, Charkov och Kalinin och USA:s dubbla atombomber över Japan – handlar inte bara om att segrarna skriver historien.

Att de allierade fortfarande fungerar som rättfärdiga och självuppoffrande symboler för det goda här i världen, det säger framförallt något om hur förvridna deras motståndare faktiskt var. Nazityskland har kastat sin mörka skugga över den moderna historien, ja över efterkrigstidens hela medvetande. Det spelar ingen roll vad framtidens historiker eventuellt gräver fram, ingenting kan förskjuta skuldfrågan i världens mest brutala krig.

Första världskriget har uppfattats lite som den mörka medeltiden, det har fått en stämpel av att vara tråkigt och trist.

Första världskriget däremot var betydligt mera komplext. Rörigt, rent av. Inte lika blodigt, inte lika förvrängt och därmed inte lika kommersiellt gångbart – men följderna av kriget fortsätter att skörda liv. Mycket av dagens problem i Mellanöstern uppstod ju när britter och fransmän ritade om kartan och drog gränser utifrån eget huvud. De skapade helt nya statsbildningar i ruinerna av det kollapsade osmanska riket och lade därmed grunden för områdets moderna konflikthistoria.

Det stora kriget 1914-1918 var ett krig befriat från kommunism och nazism, det blev ett krig för historiska finsmakare och beskedliga bokläsare snarare än för den breda och bullrande blockbusterpubliken.

– Första världskriget har jämförts med den "mörka medeltiden", det har fått en stämpel av att vara tråkigt och trist. Men det innehöll så ofantligt mycket mer än bara västfrontens tröstlösa skyttegravar. Här pågick ett brutalt sjökrig med slagskepp och ubåtar, ett flygkrig som utvecklades i rasande fart med nya flygplanstyper var femte-sjätte månad som vände krigslyckan och såklart själva krigsutbrottet, julikrisen 1914, ett skeende som helt saknar motstycke i historien.

Ett musikaliskt avbrott från de blodiga striderna på västfronten. Hämtat ur Peter Jacksons dokumentär "They shall not grow old". Bild: Courtesy of Warner Bros. Pictures
Ett musikaliskt avbrott från de blodiga striderna på västfronten. Hämtat ur Peter Jacksons dokumentär "They shall not grow old". Bild: Courtesy of Warner Bros. Pictures

Det säger militärhistorikern Marco Smedberg. När han 2014 släppte sitt kunniga översiktsverk "Första världskriget" (Historiska Media) var han redaktör för tidskriften Militär Historia och visste mer än väl att intresset för det första världskriget var förhållandevis klent. De artiklarna blev sällan särskilt lästa. Men efter att 100-årsminnet av kriget nu har kommit och gått märker han ett tydligt uppsving. Något har hänt.

– Ytterst handlar det om hur man ser på historien. Andra världskriget ligger närmare i tiden och påverkar oss fortfarande här i Europa, men intresset för det första världskriget har ökat påtagligt, det är inget snack om saken. Det märks tydligt, säger Marco Smedberg, som menar att det enorma intresset för andra världskriget nu också har börjat dra med sig det första.

– Krigen sitter ihop, det är ju egentligen ett enda krig med ett 20-årigt vapenstillestånd emellan. Italien byter sida, i övrigt är det samma stormakter som fortsätter att slåss om hegemonin i Europa.

Mycket känns igen från de båda krigen. Blodbaden och den vanvettiga slakten, de groteska landskapen, luftstriderna och det obarmhärtiga ubåtskriget, de allt kraftfullare bomberna, en skenande vapenproduktion och glödande patriotism. Det finns betydligt mer som förenar än som skiljer det andra världskriget från det första – som märkligt nog kryper allt närmar ju längre bort vi kommer. Trots att krigets sista soldat dog för snart tio år sedan känns den där leriga mardrömmen närmare än någonsin.

I fredags hade Sam Mendes hyllade och uppmärksammade storfilm "1917" premiär. Förra året kom "They shall not grow old", Peter Jacksons krispigt färglagda, dramatiskt ljudsatta och flerfaldigt prisade dokumentär om första världskriget. Inför 100-årsminnet av krigsslutet arbetade Peter Englund också om sin bok "Stridens skönhet och sorg" och sträckte ut den till fem bastanta volymer. Det gjordes även mängder av tv-inslag, flera radioprogram, utställningar, föreläsningar och minst en dygnslång gratispodd (Dan Carlins ”Blueprint for Armageddon”) om det stora kriget, det som många hoppades och trodde skulle bli det sista.

Inne på museet kände jag plötsligt de där vingslagen som besjälade historiker ibland pratar om.

Klockan 11 på förmiddagen den 11 november 2018 hade det gått exakt 100 år sedan kanonerna tystnade, vapenstilleståndet trädde i kraft och det första världskriget tog slut.

Stilleståndsdagen uppmärksammades över hela världen, bland annat genom att Frankrikes president Emmanuel Macron och Tysklands förbundskansler Angela Merkel inspekterade soldater från den tyskfranska brigaden i Eurocorps och avtäckte en minnesplatta vid krigsmonumentet i Compiègneskogen.

En kort stunds vila innan stridigheterna på västfronten återupptas. Brittiska soldater hämtade ur dokumentären "They shall not grow old". Bild: Courtesy of Warner Bros. Pictures
En kort stunds vila innan stridigheterna på västfronten återupptas. Brittiska soldater hämtade ur dokumentären "They shall not grow old". Bild: Courtesy of Warner Bros. Pictures

Därmed återvänder vi också till början av artikeln. En knapp vecka senare var nämligen jag och familjen i London för att fira min 50-årsdag. Det var grådassigt väder och ett isande regn hängde i luften, som så ofta i den brittiska huvudstaden, men vid Imperial War Museum dit jag släpat med min fru och mina barn fanns de varma, karmosinröda vallmoblommorna från den brittiska minnesceremonin kvar och gjorde kylan lite mindre påträngande. Den brittiska symbolen för krigets offer är ju som bekant vallmon, inspirerad av den kanadensiska militärläkaren John McCraes dikt "In Flanders fields" från 1915, om vallmon som blommade på gravarna vid fronten i Flandern.

LÄS MER: Världskrigens spår i Göteborg

Inne på museet kände jag plötsligt de där vingslagen som besjälade historiker ibland pratar om. Hur avstånd krymper ihop, sekler smälter samman och oceaner av tid blir till små pölar att kliva över. Det första världskriget kom verkligen närmare och kändes mer närvarande än vid något av mina tidigare besök på det brittiska imperiets stora krigsmuseum strax söder om Themsen.

Det var också i samband med mitt 50-årsbesök där som jag slogs av själva tidens märkliga matematik. Tidsspannet från min egen födelse i november 1968 fram till idag är ju precis lika långt som från min födelse och bakåt till krigsslutet i november 1918. Hur är det ens möjligt? En insikt så bisarr att jag fortfarande kämpar med den.