Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Maria Näslund: Förr var väggar inte något man sprang in i

Redan före min väggsmäll 2011 sa en terapeut till mig att jag måste skapa tydliga gränser mellan arbete och fritid, skriver Maria Näslund.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

När jag växte upp gick de flesta föräldrar till jobbet för att sedan komma hem och vara lediga. Arbete och fritid var olika saker, semester var semester och väggar inget man sprang in i. Jag tyckte att det var en drömvärld och bestämde mig för att ett sånt jobb ska jag ha när jag blir stor.

Det gick sådär. Men i dag ser världen annorlunda ut och nästan alla kan ta med sig jobbet hem – och förväntas också göra det. Tekniken har sett till att vi kan vara tillgängliga precis hela tiden, självklart också på semestern.

Stackars människor. Stackars barn. Snart kommer det att skapas exklusiva sommarbostäder med inbyggd radioskugga och wifi-förbud dit folk kan fly för att inte gå sönder. Men än så länge lever vi glatt i förnekelse. ”Smygjobba från beachen”, skriker en helsidesannons från ett telekombolag i de stora dagstidningarna och uppmanar oss att vara uppkopplade på semestern. ”Men bara om du vill”, tillägger man med små bokstäver.
Åh, man får välja. Säg det till alkoholisten och ge henne sommarjobb som bartender. Det kommer att smygjobbas på många håll i år. Mobilens lilla skärm och billig surf gör det lätt som en plätt och man blir ju i alla fall brun i nacken. Man tror att man är effektiv, men missar fågelsången, skratten, livet. När man tittar upp är sommarens viktigaste ögonblick förbi.

Redan före min väggsmäll 2011 sa en terapeut till mig att jag måste skapa tydliga gränser mellan arbete och fritid. Jag försökte hitta sätt, men det är svårt när man jobbar hemma. Först i dag, när jag skaffat kontor på annan plats, förstår jag på riktigt vad hon menade och hur viktig gränsdragningen faktiskt är.

Att stoppa smygjobbandet hos andra är svårt. I min familj yttrar det sig till exempel genom att kvällsdisken tar orimligt lång tid för vissa. Hur många timmar kan det ta att fylla en diskmaskin och köra igång den? När man undersöker saken visar det sig att diskbänken liknar en redaktion och att det pågår diverse nyhetssändningar mellan tallrikar och bestick. Ur mobilen hörs en symfoni av pling.

”Jag diskar”, försvarar sig arbetsnarkomanen och fortsätter att polera ett glas. När jag berättar om denna återkommande och evighetslånga diskprocedur för en vän utbrister hon: ”Han rävdiskar!” 

Detta uttryck har jag helt missat, men hittar det bland nyord från 2013. Det beskrivs som ett sätt för framförallt småbarnsföräldrar att få lite tid för sig själva genom att diska extra långsamt. Men det går förstås att nyttja tiden till jobb också.

Jag börjar genast använda detta roliga verb som ju har flera släktingar: rävklippa gräset (när man klipper löjligt noggrant för att hinna höra hela Medierna i P1), rävläsa (när boken ligger uppslagen på täcket i väntan på att en extremt viktig artikel i mobilen ska läsas klart först), rävhandla (när man sköter kvällsjobbandet från mataffären).

Tioåringen fattar snabbt. När hon lite försenad springer ut till bilen och en väntande förälder som står böjd sig över mobilen ropar hon: ”Och här står du och rävväntar!”