Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Författaren som är solidarisk med barnen

Göran Sahlbergs debutroman När tiden tog slut har fått lysande kritik och hade sålts till sju länder innan den hunnit landa på de svenska bokhandelsdiskarna. Boken är en hyllning till den helt vanlige, långsamme läsaren, säger författaren.

På Nyckelberget bor en pojke vi aldrig får veta namnet på. Pappa är frikyrkopredikant vid frontlinjen, människornas frälsning före Jesu återkomst är hans stora uppdrag. Han vill uppfostra sonen till kollega, med kostym och egen skrivmaskin. Modern kontrar med träningsoverall, leksaksgevär och en tidsenlig uppfostran.
Fast till klen nytta. Pojken tar sin tro på största allvar. Hans tankar - och rädslor - kretsar mycket kring Luftmötet, Vedermödan och Den sista striden. Allt illustrerat på en inramad plansch i sju färger som hänger ovanför pappans skrivbord: GUDS PLAN GENOM TIDSÅLDRARNA, utformad av svenskamerikanske predikanten C A Chader.
- Alla gör vi oss scheman över hur verkligheten är beskaffad. Barn också. Men det är bokstavliga fundamentalister, de kan inte abstrahera bort död och ensamhet som vi vuxna kan, säger Göran Sahlberg.
Därför, menar författaren, kommer inte de barn som hör talas om FN:s apokalyptiska klimatrapporter att vända sig till sina föräldrar med sin skräck. För de kan inte kommunicera den.
- Att som författare ta sig tillbaka över den där gränsen mellan konkret och abstrakt är väldigt svårt. Men det borde egentligen vara alla vuxnas uppgift att göra det, av solidaritet med barnen - och livet på jorden.
Kanske är det just solidaritet som Göran Sahlbergs roman handlar om. Pojkens värsta mardröm inträffar nämligen: En dag är mor och far bara borta, och han blir lämnad med sin ångest över hur han ska uthärda Vedermödan på egen hand. Den livskraftiga Viola från Svenssons Livs tar dock med honom till Skåne över sommaren. Där befinner sig också Dag Hammarskjöld, på välbehövlig semester från sitt ansvarsfulla uppdrag i en orolig värld. En man som, liksom pojken, har ett globalt uppdrag.
- Hammarskjöld gjorde ju postum skandal med sin bok Vägmärken, som avslöjade att han inte drog någon tydlig gräns mellan offentligt och personligt när det gällde tron. Det gjorde Olof Lagercrantz förskräckt, och fick honom att säga: "Jag tror det var lyckligast att Hammarskjöld fick dö innan Kristusdrömmen kom att rycka honom ännu längre bort från verkligheten". Tänk om någon uttryckt sig så om Olof Palme eller Anna Lindh?
Hammarskjölds skandal har likheter med frikyrkans, menar Göran Sahlberg. Den att inte ha vett att låta tron vara en diskret privatsak, i en katakomb under det moderna. Särskilt pingströrelsens födelse är intressant, tycker han. När den uppstod på Azusa Street i Los Angeles i början av 1900-talet, ledd av den svarta kvinnan Lucy Farrow, dröjde det inte länge förrän den narrativa, kroppsliga och emotionella svarta andligheten förvandlades till två sjukdomsdiagnoser av den svenska borgerlighetens manliga skribenter.
- Den ena ansågs bero på att bildningslagret var så tunt hos det oskolade väckelsefolket att det primitiva bröt igenom. Den andra sjukdomen var hysteri, med antydd sexuell förträngning. Diagnosen konstruerades utifrån både klass- och kvinnoförakt.
En diagnos som fortsätter förfölja frikyrkligheten - som naturligtvis har sina fläckar, menar Sahlberg. Men han tycker också att det förklarar varför det ännu i princip bara finns en litterär genre om frikyrkan, som går ut på att göra upp med det som bryter just mot den borgerliga föreställningen om ordning. Ett slags komma-ut-skildringar. Vilket Göran Sahlberg själv inte är särskilt intresserad av. Den religiösa verkligheten är mycket mer komplex än så. Själv kommer han från ett predikanthem på Klädesholmen. Han är inte uppvuxen med den sortens dogmatiska kristendom som boken till viss del skildrar. Däremot med en spiritualitet som nästan gränsade till det karnevaliska berättar han, med mycket drastisk humor och tokiga infall.
- Jag minns barndomen som en väldigt glad värld, genomsyrad av berättelser. Där kan jag lätt identifiera mig med den typen av judisk litteratur som inte är så skadad av den allvarliga pietismen.
Göran Sahlberg är till vardags lärare i religionspsykologi. Han blev uppmärksammad för sin novellsamling Ängeln i skivans mitt, som kom för ett par år sedan. När tiden tog slut är hans debutroman, och han har jämförts med stora berättare som P O Enquist, Isaac Bashevi Singer, Marcel Pagnol. I Svenska Dagbladet fick han sig dock en känga för att ha parafraserat Göran Tunströms Juloratoriet.
- Visst kan jag också se att det finns likheter mellan en grammofon och en radio. Men vad exempelvis Sven Hedin skulle ha gemensamt med Dag Hammarskjöld har jag väldigt svårt att se.
Även om Sahlberg är glad åt kritikernas hyllningar, söker han främst det som Stig Larsson kallar "den mest kritiska blicken". Och den finns i allmänhet inte hos de mediala höghastighetsproffsen som skuttar ut på det litterära fältet och kollar positionerna, menar han. Utan hos den helt vanlige vardagsläsaren, som tuggar sig igenom historien bit för bit. Som läser kontemplativt.
- Dessa läsare förstår också att jag leker med genrer. De uppfattar att en av bokens sista meningar kastar en skugga tillbaka över hela historien, som en nyckel till den bok som är insprängd i boken - en kriminalgåta, helt enkelt. Jag får mejl från dem!
Att boken blivit så väl mottagen både här hemma och utomlands visar också på att man som läsare solidariskt orkat följa pojkens resa till slutet, tycker Göran Sahlberg.
- Man behöver inte alls vara smart för att läsa boken. Men man behöver ha ett hjärta, tålamod och förmåga att sörja för ett barn. Hur är det nu det står i Bibeln? "Saliga äro de som sörjer, de skall bli tröstade".

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.