Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/3

Ingrid Bosseldal: Författaren bestämde var gränsen mellan offentlig och privat skulle gå i mitt liv

Att möta sig själv i någon annans roman kan vara en omskakande upplevelse. Men författaren har inte bara ett ansvar mot litteraturen, utan också mot den som lånat konstnären sin gestalt, skriver Ingrid Bosseldal.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Författaren Alexandra Coelho Ahndoril (ena halvan av den framgångsrika deckarduon Lars Kepler) berättade en gång i en intervju att hon undviker att använda sitt eget hem som brottsplats.

När hon ändå vid ett tillfälle gjorde det gick det illa. Hon lät ett mord begås i familjens vackra hall, platsen där hon, maken, barnen varje dag rörde sig in och ut i sina liv. Det var ren fiktion. Men efteråt ångrade hon sig. Det var som om mordet förmörkade den där platsen och samtidigt solkade hela hemmet.

Det självbiografiska berättandet präglade 2010-talet. Men är den en återvändsgränd?

Första delen i GP Kulturs serie om autofiktion publicerades 1/1 2020.

Andra använder inte bara sin hall, utan också sin partner, sina barn, arbetskamrater, vänner och hela sitt hem som det stoff de väver sin konst av. Ibland blir det mästerverk. Ibland blir det plumpt och pinsamt. Och att möta sig själv i till exempel en roman som man själv inte skrivit, med namns nämnande eller bara alldeles urskiljbar, är nog för de flesta omskakande, ibland till och med lite som ett hotbrev.

LÄS MER: Därför fortsätter författarna att skriva autofiktion

Jag vet det av egen erfarenhet, såväl som före detta författarhustru, som skrämd konferensdeltagare i Maja Lundgrens roman "Myggor och tigrar" och som tröstätande före detta författarhustru i Cecilia Gyllenhammars roman "Sängkammartjuven".

Det återgivna må vara hur banalt som helst, eller rent av hyllande. När någon tagit sig makten att klippa ut just detta ur en situation som aldrig varit ämnad åt offentligheten (eller skapa en situation som aldrig varit men framställa den som sann) blir det ändå en påminnelse om vad som också hade kunnat stå där.

Författaren, någon man varit mycket nära eller någon man bara råkat dela en konferens med, eller någon som man aldrig träffat men som känner någon som man själv känner, har tagit sig rätten att bestämma var gränsen mellan frontstage och backstage ska gå i mitt liv.

LÄS MER: Böckerna som formade 2010-talet

I efterskalven till debatten om den norska författaren Vigdis Hjorths roman "Arv och miljö", som av många lästes som en anklagelseakt riktad mot författarens far, sa Vigdis Hjorth att vi alla alltid borde uppföra oss på ett sätt som tål att bli omskrivet i en roman. Värderingen av ett sådant påstående är omöjligt att göra utan kontext.

Om det betyder att vi aldrig borde begå övergrepp mot andra människor, är det lätt att hålla med. Om det betyder att vi i varje stund, inte minst i umgänget med en författare och också i det mest privata, borde uppträda som om vi samtidigt vore på en helt annan scen, blir det betydligt mer komplicerat.

Då måste den som riskerar att i litteraturens namn ställas på den där scenen tillsammans med författarens alter ego, egentligen ständigt handskas med den obalans och alienation som detta per definition skapar i relationen, och, i fråga om det som en dag eventuellt skrivs, lägga sin tillit till förläggarens och förlagets omdöme.

Författaren har ett fortsatt ansvar inte bara, som det ibland hävdas i de mest högstämda tonlägena, mot litteraturen, utan också mot den och de som öppet, hjälpligt kamouflerat eller helt omärkbart, lånat konstnären sin gestalt.

Det finns inte, som jag ser det, någon annan väg, och det handlar inte främst om att romanerna ur förlagets synvinkel ska klara en juridisk prövning utan en estetisk och etisk. Kanske också, som i exempelvis 1970-talets så kallade bekännelselitteratur (helt formande för mitt eget liv), en politisk.

LÄS MER: Unga vill läsa om fruktansvärda levnadsöden

Författaren Märta Tikkanen har i olika sammanhang uttryckt att problemet inte är att skönlitterärt använda sig själv och sina egna erfarenheter, det är snarare ofrånkomligt, problemet uppstår först när det blir dålig litteratur – eller, för att uttrycka sig juridiskt, när det saknas konstnärlig verkshöjd. Det är, tänker jag, knappast så enkelt, men det är kanske inte heller möjligt att dra skarpare gränser än de som skiljer bra från dåligt och rätt från fel.

Åren runt millennieskiftet ökade ganska oväntat (kanske var det en reaktion på 1980-talets textcentrering och utrop om författarens död?), utgivningen av litterärt undermåliga ”berättelser baserade på sanna historier”, gärna om psykologer som räddade misshandlade barn eller föräldrar som stal med sig barn utomlands. De förbigicks i det litteraturkritiska samtalet ofta med tystnad.

LÄS MER: Vigdis Hjorth river i skador som inte kan glömmas

Men kanske banade de ändå vägen, eller utgjorde en sorts föraning, om det som sedan skulle följa: högkvalitativ true crime, dramatiserade brott i tv-serieformat och fantastiskt berättade radiodokumentärer men också en snårskog på internet där okontrollerade och många gånger alldeles omdömeslösa ”influencers” använder sina youtubekanaler för att skapa sig själva och krossa andra. (Lyssna på Medierna i P1 19/10 för att närma er vidden).

Mot den reliefen är nog inte autofiktiv, förlagd skönlitteratur, den stora frågan för den som vill hävda människors rätt till sina egna historier eller skydd för privatlivets helgd. Men det betyder inte att diskussionen om bra och dåligt, rätt och fel, är omotiverad. Tvärtom.

Författaren har ett fortsatt ansvar inte bara, som det ibland hävdas i de mest högstämda tonlägena, mot litteraturen, utan också mot den och de som öppet, hjälpligt kamouflerat eller helt omärkbart, lånat konstnären sin gestalt. Och där duger det inte alls, att som Anna Axfors i Sydsvenskan (23/10) hävda att författare själva sällan vet var gränserna går mellan verkligt, realistiskt och fiktivt. Det vore att omyndigförklara författaren och göra denna både ansvarslös och imbecill.

Andra använder inte bara sin hall, utan också sin partner, sina barn, arbetskamrater, vänner och hela sitt hem som det stoff de väver sin konst av.

För några år sedan (GP 23/1 2016) beskrev Mikael van Reis i en läsvärd essä hur han hittade sig själv med en sekatör i bakfickan på Eniros adresstjänsts foto av hans hus. Han konstaterade att hur mycket han än kan uppskatta autofiktiv litteratur med dess buktande speglar mot privatlivet och gatufotografins "befriande likvärdighet", så hävdar han rätten att säga ja till att säga nej, i betydelsen att behålla rätten att själv välja när han är offentlig eller privat. Jag instämmer.

Långt efter att hemmet upplösts, fanns på Eniro en offentligt konserverad bild av en adress som inte längre var min. Motiven var inte på något sätt komprometterande men ändå på något sätt omskakande. Den sedan länge döda hunden som vilade på den varma trappan. Den hemmaslöjdade flaggan på fasaden. Små barncyklar.

Det är på många sätt där vi hamnat. I en utochinvrängd baksida. Vi står eller ställs på scenen också när vi gått av den. Och det gör något med oss, vare sig det sker i högkvalitativa autofiktiva verk eller i riktigt sunkiga verklighetsförvrängningar som aldrig borde hittat ut i offentligheten.