Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Före och efter Gudrun

Bok: Ett år efter stormnatten med Gudrun kom en högintressant dokumentation i bokform och på cd.
Då och då klingar varningsklockan att vi lever i ett sårbart samhälle där många funktioner kan slås ut på nolltid. Men vad bryr vi oss om det så länge vattnet rinner i kranarna och lamporna tänds när man trycker på knappen.
Natten mellan 8 och 9 januari 2005 slog stormen till. Jag kommer ihåg att jag satt i bilen på parkeringsplatsen utanför Kållereds köpcentrum när radioprogrammet bröts av en allmän uppmaning till alla att hålla sig inomhus. Det var redan rätt tomt på gatorna och lösa föremål hade börjat virvla omkring i luften. Eftersom det var lördag skulle många bort på fest och kalas.

Trots intensiv mediebevakning har jag inte förstått vidden av Gudruns härjningar förrän jag läst Ola Hemströms bok Stormen, berättelser från en katastrof, utgiven av Carlssons förlag och lyssnat på den bifogade cd:n. Några makalösa foton bidrar också. Till exempel en grankantad skogsväg fotograferad före och efter. Överlägset är att Hemström vaskat fram en berättelse som inifrån skildrar dygnet som vände världen upp och ner för många människor.
För det var ju så att när man satt utanför det egentliga katastrofområdet verkade rapporterna om isolerade gårdar nästan som om de kom från en annan kontinent. Allt sedan Palmemordet har vi varit förvånade över att vissa saker kan hända svenskar eller Sverige. Det visar hur djupt rotad föreställningen är om en nation som är ett undantagsfall.
"Plockepinn, dessvärre", hör vi kungens kommentar när han anländer för att inspektera och tillfrågas hur förödelsen tedde sig uppifrån helikoptern. Så ser det också mycket riktigt ut på flygfotot av ett ensamt torp mitt bland kullvräkta stammar. En yta motsvarande 275 000 fotbollsplaner gjorde skogsmark till stormfällen i ett enda svep. Kan man bo kvar när det blivit så?

Det som etsar sig fast allra mest är de mångfaldiga vittnesbörden om chocken att vakna upp och inte längre känna igen sig. Plötsligt hittade människor inte hem på vägar där de färdats hela sitt liv. Brevbäraren måste orientera efter vägskyltar i terrängen. Sådant som bara händer i mardrömmar.
Hur långt tid tar det att bygga upp en skog igen? I alla fall betydligt längre än att återuppföra ett hus. Det handlar snarare om livstid och mansåldrar.
Hoppas att Ola Hemström så småningom gör en uppföljning på detta samtidshistoriska dokument och söker upp personerna igen för att se hur de har gått vidare ur traumat.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.