Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Förattaren Per Olov Enquist i sitt hem i Vaxholm. Bild: HENRIK MONTGOMERY / TT

Mattias Hagberg: För mig var PO Enquist en mystiker

För en tid sedan gick en av Sveriges största författare bort. Mattias Hagberg minns författaren som lyckades återförtrolla vardagen.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

LÄS MER: Jag drömmer om nya och höga murar

LÄS MER: Fantasin är en motståndshandling

Jag hade inte tänkt skriva något om PO Enquist i anslutning till hans bortgång. Så mycket vackert och inkännande har redan blivit sagt om hans liv och hans verk att alla ytterligare kommentarer känns överflödiga. Men så plockade jag ner ”Kapten Nemos bibliotek”, och så blev det som det blev.

Jag fastnade, som alltid, vid den där raden en bit in i romanen som framstår som så betydelsebärande och så mättad med meningen: ”Andas fram mitt ansikte.”

Jag vet inte hur många gånger jag har haft den ljudande i mitt huvud medan jag läst PO Enquist, som om den var ett helt författarskap i sig, som om den inneslöt en egen värld. PO Enquist har inte bara använt den i ”Kapten Nemos bibliotek” utan även på den första och viktiga sidan i ”Nedstörtad ängel” och i ”Liknelseboken”, hans sista roman.

Jag är inte ensam om att ha fastnat för den där raden. Den återfinns till och med i titeln på en av de mest omtalade avhandlingarna om PO Enquists författarskap, litteraturvetaren Eva Ekselius insiktsfulla studie ”Andas fram mitt ansikte: om den mytiska och djuppsykologiska strukturen hos Per Olov Enquist”.

Vad betyder den?

Jag fick en gång chansen att fråga honom om det där under en osedvanligt usel intervju. Jag var ung och oerfaren, hade nästan aldrig gjort någon riktig intervju tidigare, och han var trött och på dåligt humör. Sakta avverkade vi mina frågor, den ena sämre än den andra, och kom till slut fram till den som var viktigast för mig, den om ansiktet som skulle andas fram.

Han tände en cigarett, drog ett djupt bloss och mumlade något som jag inte riktigt kunde uppfatta, men som jag tolkade som ett avvisande. Det där ville han verkligen inte prata om. Det är åtminstone så jag minns det.

Så mycket mer blev inte sagt. Jag samlade ihop mina anteckningar och åkte hem, men insåg redan i bilen att jag skulle vara tacksam för mitt misslyckande: Vem vill ta död på litteraturens gåtfulla kraft genom att få den dechiffrerad?

Det är möjligt att PO Enquist har svarat på frågan i andra sammanhang, att han då lagt ut texten och förklarat varför han uppehållit sig vid just de där orden, men i så fall har jag valt att inte lyssna.

För mig lever PO Enquists författarskap på sin förmåga att återförtrolla vardagen, på sin kraft att göra den större och mer mångbottnad. Det finns, i brist på bättre uttryck, ett mystiskt drag hos honom som får tillvaron att förgrena sig. Hans litteratur lägger till istället för att dra ifrån. Den är en expansion.

Författaren och litteraturvetaren Elisabeth Hjort har en gång fångat den där insikten med några vackra ord som är såväl undflyende som exakta. Hon menar att all god litteratur inbjuder till läsningar som får henne att ”träda in i en omöjlig, osäker relation där hon kan lära sig något om det hon aldrig kan förstå.”

Just så var det med PO Enquist: Han lärde oss något som vi aldrig kan begripa.