Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
I februari kom skivan
I februari kom skivan "Klass", nu landar Hurulas turné på Lisebergs stora scen. Bild: Jonas Lindstedt

För Hurula är Liseberg den yttersta värdemätaren

Lyckas man i New York, då kan man lyckas vart som helst, sägs det. För Robert Hurula är en spelning på ett nöjesfält, i dagsljus, den yttersta värdemätaren.

Hurula har varit på turné sedan vårens släpp av tredje fullängdsplattan, “Klass”. Våren bestod av spelningar i hemmamiljö, på klubbar, och i höst blir det ännu en sådan vända. Men däremellan alltså en sommar med festivalspelningar - och fredagens gig på Lisebergs stora scen.

LÄS MER: Hurula: ”Jag insåg att jag ville in i värmen”

Hur får du varje spelning att kännas speciell?

– Jag har skitsvårt att se en hel turné framför mig, jag tänker aldrig längre än en spelning. Det ska bli jävligt intressant på något sätt, att spela på ett ställe som känns lite extra krävande.

Krävande, hur?

– Just att det är på ett nöjesfält. Man önskar ju på något sätt att det ska bli lätt för en. Att man ska få spela i en mörk liten lokal. Men det ska inte vara så hela tiden. Man ska klara av att göra allt tycker jag. Om man inte klarar av att spela på ett nöjesfält i dagsljus då klarar man inte att göra det på riktigt.

Vad är den största skillnaden?

– Att det blir mer naket. Oförlåtande. På det sättet tycker jag det passar att spela i ljus, med strikta volymbegränsningar. Haha.

Och med publik som bara råkar gå förbi...

– Jag anstränger mig för det jag kan råda över, det andra får vara som det är. Jag kan inte hålla på och oroa mig över hur stor procent som verkligen är där för att se mig eller inte. Jag tycker att allting för något med sig.

Det är inte bara spelställena som byts ut, även tematiken i Hurulas texter har skiftat med åren. I punkbandet Masshysteri, där allt började, berörde texterna för genren typiska ämnen som vuxenvärldens oförståelse, alienation och missbruksproblematik. Men från solodebuten “Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för” gick texterna till att bli mer personliga.

LÄS MER: Recension: Hurula – Klass

– På riktigt har jag inte hört de gamla låtarna sedan dess. Jag orkar inte sitta och lyssna på det där idag. När jag tänker på de texterna så känns de lite plakat-aktiga. Som att de skulle kunna stå på ett plakat i ett demonstrationståg eller nåt.

– Efter ett tag kändes det gjort, då blev det väldigt spännande att börja tänka på texter som något mycket viktigare för mig själv personligen.

Robert Hurula

Född: 8 november 1979.

Bor: Söderort, Stockholm.

Bakgrund: Var gitarrist, låtskrivare och sångare i punkbandet Masshysteri fram till 2010, då bandet splittrades. Solodebuterade år 2014 med ep:n "Betongbarn" och albumet "Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för". Två år senare följde han upp med "Vapen till dom hopplösa", producerad av göteborgaren Björn Olsson och ep:n "Oss är allt". I februari 2019 kom senaste albumet "Klass".

Aktuell: Spelar på Lisebergs stora scen 26/7 kl. 20.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.