Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Får man skriva utan hänsyn?

Karin Widegård funderar över författarens rätt att skriva om människor i sin närhet - och om skrivandets inte helt självklara förhållande till sanningen.
En kall hand griper om hjärtat, när jag läser Carin Evanders starka protest mot sin fars, Per Gunnar Evanders "självbiografiska roman" I min ungdom speglade jag mig ofta i måndagens DN. Kall, för att jag börjar rannsaka mig. Hur mycket har jag själv i text exploaterat verkliga personer på nära och fjärran håll?
Carin Evander anser att Per Gunnar Evander gett en falsk och förvriden bild av vad som hänt i deras familj och av sig själv som far och att han utnyttjat sitt författarskap i eget syfte: "Kanske finns det någonstans ett samvete och en ånger, som driver honom att uppfinna sin falska verklighet för att kunna leva".

I helgen slumpade det sig så att jag satt med min bror och samtalet gled in på hur pass lika minnen syskon har från sin barndom. Vi kom fram till att det nog måste bli olika versioner, såvida de inte är eniga om att något har varit fruktansvärt dåligt, något som slår ihjäl alla andra intryck.
Så långt är det ok. Men nu gäller det en bok. Är det verkligen omoraliskt eller kanske till och med olagligt för en författare att utnyttja privat stoff?
Och vad betyder det att en roman lanseras som självbiografisk? Bör jag då läsa den på ett annorlunda sätt och ställa författaren till svars för vilken karaktär han gett sina personer? Är en självbiografisk roman ett sanningsdokument?
Till saken hör (eller hör kanske inte) att Per Gunnar Evander är psykolog och väl förtrogen med levnadsberättelser som klienter ger till sin terapeut. Jag tror de flesta håller med om att den "sanning" man söker där inte är Sanningen med stort s. Utan en berättelse som klienten kan leva vidare med. Skrivande kan inte heller handla om att hitta en färdig sanning.
Jag är ute på hal is. Håller jag på att ta ställning i något jag inte vet ett dyft om? En familjekonflikt, en tragedi?

På en skrivarkurs jag deltog i vittnade flera om att de kände sig tvingade att censurera sitt skrivande så länge vissa personer levde. För vems skull, undrar man då. För att skona sig själva från dåligt samvete eller skona någon annan?
Kanske måste man vara hänsynslös mot sig själv eller andra för att bli konstnär eller författare.
När jag skrev uppskattande om Kerstin Thorvall fick jag mothugg från läsare som såg den aktuella boken som en sanslös egotripp, medan andra nådde djup och befrielse.
Jag tycker inte att man får skriva vad som helst men jag tycker inte heller att man inte får det. Om de intressantaste böckerna, filmerna är de som blir till i de största djävligheterna? Då vill jag läsa och se dem.
Det går inte att reglera i förväg vad som får skrivas.
Må det få gå som ett svärd genom den skrivandes samvete.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.