Stephen King, Haruki Murakami och James Wood.
Stephen King, Haruki Murakami och James Wood.

Författare måste vara magiker

Varför upplever vi vissa romaner som starkare än andra? Vilket ansvar har författaren för läsupplevelsen? Mattias Hagberg har läst tre böcker om författandets villkor som nyligen kommit i svensk översättning.

ANNONS
|

Vad är skrivande, frågar sig Stephen King i sin numera klassiska bok Att skriva från 2001, nyöversatt av författaren Ola Larsmo.

Hans svar är vackert:

– Telepati, naturligtvis.

För Stephen King är författandet detsamma som tankeöverföring. Det handlar om att inympa föreställningar, känslor och bilder i andra människor.

I sin bok, med undertiteln En hantverkares memoarer, ber han läsaren att föreställa sig ett bord med en bur på, och att tänka sig att det inne i buren sitter en vit kanin med skär nos och lika skära öron. Mellan tassarna håller den en morot och på dess rygg har någon skrivit en åtta med blått bläck.

ANNONS

Och han frågar:

– Ser alla läsare samma sak som jag gör?

Nej, förmodligen inte. Det kommer alltid att finnas skillnader i detaljer. En del kommer att se en stor kanin, andra en liten. Vissa kommer att föreställa sig en rejäl och gammaldags bur, andra en oansenlig men modern. Ändå, mycket kommer att vara detsamma.

Vi delar något gemensamt, konstaterar Stephen King, en upplevelse som är oberoende av tid och rum, en själarnas förening.

Ja, han använder faktiskt det uttrycket: själarnas förening.

James Wood, en av de senaste årens mest uppmärksammade och intressanta litteraturkritiker, följer samma spår. I sin korta men läsvärda essäbok Konsten att berätta slår han fast att författare är magiker, som utan att tveka trollar fram världar ur ingenting.

Telepati. Själarnas förening. Magi. Bilder av litteraturen, och kanske framför allt av romankonsten, som pekar bort från de senaste årens diskussioner om sanning, autenticitet och representation. För Stephen King och James Wood handlar författandet inte i första hand om att återge, utan om att skapa.

Det är ett betydelsefullt påpekande. Författare är, till syvende och sist, illusionister – inte vittnen. Till och med de författare som skriver hyperrealistiska skildringar måste underkasta sig magin om verket ska börja leva.

ANNONS

Orsaken är enkel. Skönlitteratur är en konstform som uppstår i möten, vid kollisioner. Det litterära verket är alltid ett resultat av en förening, en förening där författarens text möter läsarens kreativitet.

Haruki Murakami använder en fantasieggande metafor för att beskriva denna märkliga och mäktiga sammansmältning. I sin färska bok om skrivandets villkor, Författare till yrket, talar han om ”rötter djupt ner i mörkret” som binder samman läsaren med författaren: ”Jag känner hur näring förs fram och tillbaka mellan oss. [---] Vi har en gemensam berättelse djupt inne i våra själar.”

Dessa tankar om författarens förhållande till läsaren leder oundvikligen till en av litteraturens mest intressanta och intrikata frågor: Var finns verket, egentligen?

Själv har jag alltid föreställt mig att det endast existerar när någon tar del av det. I bokhyllan är en roman ingenting annat än papper och trycksvärta, men när någon plockar ner den och fäster ögonen på raderna och börjar läsa, då lever den, då sprakar den.

Jag föreställer mig att varje läsning är en unik aktualisering av texten, att varje läsare är en exklusiv medskapare, som fyller tomrummet mellan raderna med just sina tankar, känslor och erfarenheter.

För mig finns litteraturens kraft just här, i det gemensamma.

ANNONS

Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Författaren bjuder in läsaren till en inspirerande lek, en lek där man tillsammans tar sig fram genom det landskap som författaren trollar fram ur ingenting.

En banal insikt, kanske. Men också betydelsefull. Den visar på författarens ansvar. Om leken, förtrollningen, ska fungera måste författaren dela med sig till läsaren. Den som skriver måste öppna upp leken och göra läsaren delaktig.

James Wood skriver bra om allt detta. Han insisterar på att riktig skönlitteratur, till skillnad från kommersiellt berättande, alltid måste överraska läsaren, såväl språkligt som innehållsmässigt. Det räcker inte att använda slitna metaforer och beprövade berättarknep, då dör texten eftersom läsaren inte behöver tänka eller arbeta, bara konsumera. James Wood uttrycker det fint på några av de sista raderna i Konsten att berätta: ”… författaren måste agera som om de tillgängliga romanmetoderna hela tiden håller på att förvandlas till enbart konvention, ett oundvikligt åldrande som författaren måste försöka överlista.”

Med andra ord: Precis som en illusionist måste den som skriver på allvar, inte bara för att fylla marknadens behov av nya titlar och ny förströelse, alltid uppfinna sitt skrivande på nytt.

Men hur?

Märkligt nog har såväl Stephen King som Haruki Murakami, två av världens mest kommersiellt framgångsrika författare, mycket inspirerande och insiktsfullt att säga om just detta. Båda utgår i sina böcker från den egna skrivprocessen. De berättar konkret och handfast.

ANNONS

Haruki Murakami är noga med att påpeka att hans skrivande är en påfrestande verksamhet; att allt författande kräver koncentration och uthållighet. För honom är skrivandet mer av en fysisk utmaning än en intellektuell. ”Det finns”, påpekar han, ”människor som kan lägga ner nästan ett år på att använda en lång pincett för att bygga båtmodeller inuti flaskor: kanske påminner vi författare lite om dessa människor.”

Men även om uthållighet och koncentration är viktigt för Haruki Murakami lyfter han främst fram friheten. Författare måste i första hand vara sig själva. Det vill säga, fria att skriva just det som han eller hon önskar, utan att snegla på omgivningen. Det går helt enkelt inte att skriva om man känner sig bunden av förväntningar och konventioner – åtminstone inte om man vill skapa romaner som verkligen lever.

Enligt Haruki Murakami ska författare därför alltid sträva efter intellektuellt oberoende. De ska göra det de vill, när de vill och på det sätt de vill. Och han plockar upp ett känt citat av Karin Blixen för att stryka under sin åsikt: ”Jag skriver lite varje dag – utan förhoppningar, utan förtvivlan.”

För Haruki Murakami är denna frihet den enda vägen till kreativitet. Han menar att det nästan är omöjligt att definiera vad som är originellt, men att det är fullt möjligt att återskapa den sinnesstämning som ger originalitet. Det handlar om glädje och frihet, om ett skrivande som aldrig är inriktat på resultat – utan bara på att ”slå upp ett fönster i muren” och låta en frisk vind svepa in.

ANNONS

Haruki Murakami skriver poetiskt och bildrikt om författandets villkor. Stephen King är mycket mera handfast. När Haruki Murakami vänder blicken mot friheten, fokuserar Stephen King istället på motsatsen, på rädslan. Han berättar om sin egen skam över det han skrivit, och om alla som påtalat hans fel och brister. För Stephen King är oro det värsta som kan drabba en författare: ”Bra skrivande handlar om att lämna rädsla och koketterier bakom sig.”

Alla kan skriva en roman, konstaterar såväl Haruki Murakami som Stephen King. Det går att lära sig hur en kommersiellt gångbar berättelse fungerar, hur konvention och dramaturgi verkar.

Men att bli en illusionist, en magiker som trollar fram nya och oväntade världar, på ett

språk som sätter fantasin i rörelse, kräver något mer. Kanske är mod det som krävs – mod att släppa taget, mod att strunta i omgivningens förväntningar, och istället skriva för att det känns rätt.

Stephen King uttrycker denna hållning rakt och enkelt: ”… du får, du kan, du bör, och är du tillräckligt modig att sätta igång kommer du att kunna.”

Det är en uppmaning till alla människor att tro på litteraturens magi, på tankeöverföringens kraft.

ANNONS