"Ett av festivalens starkaste år någonsin". Så säger arrangören Luger om årets Way Out West. Det är givetvis en överdrift, kanske rent av en lögn, och det räcker med en snabb blick på startfältet för att se att det präglats av den dåliga kronkursen. Konstigt vore det väl annars.
Visst är The Cure och Stormzy tunga bokningar och Solange lär bli en värdig avslutningsakt i Slottsskogen. Men i skiktet under de största namnen ser det betydligt tunnare ut. På Azaleascenen – där The Flaming Lips, Bon Iver, The National, Thåström, My Bloody Valentine och Laleh tidigare har spelat – uppträder i år Jireel, Cherrie och den färglöse irländaren Dermot Kennedy. En viss skillnad.
Men det kommer såklart att bli bra. Också. På torsdag står ju Silvana Imam, Zara Larsson och Jorja Smith på Way Out Wests största scen, och när Solange sedan avslutar festivalen på samma ställe gör hon det efter att Erykah Badu, Titiyo och Amason med Amanda Bergman också har spelat där samma dag.
Efter att ha skymtat som en hägring i horisonten, någonstans på andra sidan semestern, står Way Out West plötsligt och stampar i hallen.
Av de elva akter som uppträder på Way Out Wests största scen är alla utom tre kvinnor eller leds av kvinnliga frontfigurer. Det blir tredje året i rad som festivalens artistutbud till hälften består av kvinnor – och Way Out West fortsätter därmed att vara en lika välbehövlig som välkommen motvikt till Sweden Rock vars line up till 95% består av män.
Den här andra veckan i augusti följer också ett välbekant mönster. I alla fall för mig. Efter att ha skymtat som en hägring i horisonten, någonstans på andra sidan semestern, står Way Out West plötsligt och stampar i hallen. En rolig och välkommen gäst, men också ett lite påträngande sällskap. För jag vet hur det blir.
Det räcker med en regnig torsdag för att förvandla hela festivalen till en lerig arkeologisk utgrävning där 30 000 personer klafsar runt och svär - men ösregnet är också det kanske mest konkreta hotet mot festivalens hållbara profil.
Istället för att kasta sponsorskräp efter publiken borde företagen tvingas att dela ut eller sälja hållbara regnponchos i något smart material.
Bara en krampaktig klimatförnekare kan störa sig på Way Out Wests medvetna miljöarbete. Ingen kan göra allt men alla kan göra något, det är själva grundstenen i Lugers festivalfilosofi, och att den mjölk- och köttfria festivalen nu också slopar sina miljöfarliga engångsartiklar känns som ett naturlig steg. Men det finns också en vedervärdig, värdelös och väldigt festivaltypisk miljöbov som Way Out West borde ha förbjudit för länge sedan: engångsponchon.
Det räcker med några droppar regn för att elbilsförsäljare, hållbara kaffeproducenter och havredryckstillverkare ska vräka ut färgglada plastponchos över festivalpubliken. De är inte bara fula, de håller sämre än fryspåsar och efter att publiken vandrat runt som inplastade teletubbies ligger de där plastskynkena spridda över hela Slottsskogen.
Istället för att kasta sponsorskräp efter publiken borde företagen tvingas att dela ut eller sälja rejäla regnponchos i något smart material. Något som håller mer än tio minuter och som publiken kan ta med hem och återanvända. Ett minne. För visst kommer det att bli en fin festival. Blöt men bra. Det är jag helt säker på.
