Efter århundraden av konflikter och kompromisser råder sedan Långfredagsavtalet 1998 relativt lugn i relationen mellan Irland, Nordirland och Storbritannien – ett lugn som nu står på spel i Brexitprocessen. Mest brännande är frågan om Irlands gränser, vilken ställts på sin spets av att EU kräver ett fungerande gränsavtal innan Storbritannien får lov att avsluta EU-medlemskapet. I den brittiska debatten presenteras detta som ett sätt att hålla kvar Storbritannien, medan Irland och EU understryker vikten av att bevara freden mellan länderna. Parlamentarikern Sir Graham Brady varnar för ”en situation där Nordirland särbehandlas från resten av unionen och där Storbritannien är fast i tullunionen för evigt”, samtidigt som irländska senatorn Neil Richmond argumenterar för att värna det ”väldigt, väldigt ömtåliga fredsavtalet”.
LÄS MER:Englands historia förklarar Theresa Mays misslyckande
För att förstå det polariserade läget länderna emellan och vad som står på spel under dessa sista veckor av Brexitprocessen krävs en historisk tillbakablick.
Den moderna relationen mellan öarna Irland och Storbritannien tar sin början 1542 när Henrik VIII utses till Irlands kung. Med tiden växte sig religiösa motsättningar mellan (katolska) irländare och (protestantiska) engelsmän allt starkare. Efter det katolska upprorsförsöket 1641 och protestanternas frammarsch efter den engelska revolutionen 1688 infördes 1691 en mängd strafflagar (”Penal laws”) som skapade apartheid-liknande förhållanden där det irländska folket styrdes helt av en liten protestantisk engelsk elit.
Motsättningarna inom Nordirlands befolkning märks även i Brexitprocessen, där 60 procent av protestanter röstade Leave och 80 procent av katoliker röstade Remain.
Det var inte förrän 1798 som ett irländskt uppror, med franskt stöd, lyckades kräva större frihet och en på pappret likvärdig relation genom unionsakterna år 1800. Det engelska elitstyret fanns däremot kvar och efter kriser som den stora svälten 1845–1849 växte det mot slutet av 1800-talet fram en rörelse för ökat självstyre (”Home rule”), vilket kulminerade i det blodiga påskupproret 1916. Därefter krävde det nationalistiska partiet Sinn Féin i stället självständighet utanför den brittiska unionen och 1921 delades ön i den självständiga republiken Irland och unionsmedlemmen Nordirland. Denna uppdelning hade för avsikt att blidka både (katolska) republikaner och (protestantiska) unionister men stack redan från början i ögonen på båda parter.
Trots detta var situationen förhållandevis lugn fram till slutet av 1960-talet, då medborgarrättsrörelsen på Nordirland grundades och en tid av blodiga attentat från paramilitära organisationer som IRA följde. Efter årtionden av gerillakrigföring nåddes en kompromiss 1998 i form av Långfredagsavtalet, vilket bland annat gav Nordirland parlamentariska rättigheter.
Motsättningarna inom Nordirlands befolkning märks även i Brexitprocessen, där 60 procent av protestanter röstade Leave och 80 procent av katoliker röstade Remain. I tisdags meddelade Theresa May att hon tvingats skjuta på framtiden den omförhandlade version av gränsavtalet som hon lovat presentera och om parlamentet efter kommande veckor fortfarande inte funnit en lösning som tillfredsställer Irlands, Nordirlands och Storbritanniens motstridiga viljor, riskeras lugnet mellan länderna att omkullkastas ännu en gång. Med en infekterad historia och en polariserad debatt återstår det nu att se vad resultatet blir av en process där det brittiska parlamentet prioriterar Brexit över allt annat samtidigt som Irlands Europaminister säger att det ”handlar om att skydda fredsprocessen, det handlar om människors minnen och vad de har gått igenom”.
