EPOKGÖRANDE RÄTTEGÅNG. Mellan den 20 november 1945 och den 1 oktober 1946 hölls krigsförbrytatribunalen i Nürnberg där de huvudanklagade ur nazistregimen ställdes inför rätta och fälldes för sin krigsförbrytelser. Bilden visar fr v, främre raden: Herman Göring (självmord), Rudolf Hess (livstid), Joachim von Ribbentrop (hängd), Wilhelm Keitel (hängd), Ernst Kaltenbrunner (hängd), Alfred Rosenberg (hängd). Bakre raden: storamiralerna Karl Dönitz och Erich Raeder (10 år resp livstid), Baldur von Schirach (20 år), Fritz Sauckel (hängd) och Alfred Jodl (hängd).
EPOKGÖRANDE RÄTTEGÅNG. Mellan den 20 november 1945 och den 1 oktober 1946 hölls krigsförbrytatribunalen i Nürnberg där de huvudanklagade ur nazistregimen ställdes inför rätta och fälldes för sin krigsförbrytelser. Bilden visar fr v, främre raden: Herman Göring (självmord), Rudolf Hess (livstid), Joachim von Ribbentrop (hängd), Wilhelm Keitel (hängd), Ernst Kaltenbrunner (hängd), Alfred Rosenberg (hängd). Bakre raden: storamiralerna Karl Dönitz och Erich Raeder (10 år resp livstid), Baldur von Schirach (20 år), Fritz Sauckel (hängd) och Alfred Jodl (hängd). Bild: APN

Fängslande om internationell rätt

Philippe Sands mångfaldigt belönade berättelse Vägen till Nürnberg är både ett familjeporträtt och berättelsen ett juridiskt dilemma. Ingrid Bosseldal läser om de två juristerna som skapade historia.

ANNONS
|

Före Nürnbergrättegångarna 1946 var den nationella suveräniteten oinskränkt. Det land som exempelvis inom sina egna gränser ville utplåna en del av sin befolkning, var att betrakta som en bonde som ville avliva en grupp hönor i sin egen hönsgård. Det var inget som grannen kunde lägga sig i.

För Raphaël Lemkin, en ung student vid juridiska fakulteten i Lwow (nuvarande Ukraina) i början av 1920-talet var det här ett bekymmer. Människor var inte höns och det var, ansåg han, absurt att ingen kunde göras ansvarig och dömas för en sådan sak som den då nyligen aktuella massakern på armenier i Turkiet 1915. I hans ögon handlade den nationella suveräniteten inte om rätten att döda sina egna medborgare, ”miljontals oskyldiga människor”, utan om att exempelvis bygga skolor och tjäna det allmännas väl.

ANNONS
LIVSUPPGIFT. Raphaël Lemkin verkade hela sitt liv för att skapa en internationell lag som skulle göra det möjligt att utkräva ansvar av en stat som vänder sig mot sin egen befolkning. Bilden är tagen vid ratificieringen av Folkmordskonventionen som antogs av FN:s generalförsamling 1948.
LIVSUPPGIFT. Raphaël Lemkin verkade hela sitt liv för att skapa en internationell lag som skulle göra det möjligt att utkräva ansvar av en stat som vänder sig mot sin egen befolkning. Bilden är tagen vid ratificieringen av Folkmordskonventionen som antogs av FN:s generalförsamling 1948. Bild: Amit Primor

Frågan om en internationell lag som skulle göra det möjligt att utkräva ansvar av en stat som vände sig mot en grupp inom sin egen befolkning för att utplåna den kom att bli Raphaël Lemkins livsuppgift. Och under Nürnbergrättegångarna, 1946, där han fungerade som rådgivare åt den amerikanska åklagaren, nämndes för första gången den brottsrubricering som bär Lemkins signatur: folkmord. Men fortfarande fanns begreppet bara med som en vag antydan, ännu några år överskuggad av ett annat nyfött juridiskt begrepp med delvis samma mål: brott mot mänskligheten.

På de anklagades bänk i Nürnberg satt de mest framträdande av Hitlers sammansvurna: bland annat Hermann Göring, Rudolph Hess och Joachim von Ribbentrop. Där satt också Hitlers favoritadvokat, Hans Frank, som under kriget varit riksmarskalk i Polen och där bland annat utplånat den stora judiska befolkningen i Lwow, det vill säga den stad som Lemkin 25 år tidigare studerat i.

För Sands blir det början på ett flera år långt detektivarbete, där han parallellt med att följa Lemkins och Lauterpachts livsöden följer sin egen (till stor del förintade) judiska släkts.

Märkligt nog - visar det sig när den fransk-brittiska juristen och författaren Philippe Sands för några år sedan följde sin egen morfars spår tillbaka till Lwow – så var det inte bara Lemkin som läste vid stadens juridiska fakultet i början av 1920-talet. Också en annan polskättad jurist, Hersch Lauterpacht, upphovsmannen till brottsrubriceringen ”brott mot mänskligheten”, befann sig där vid samma tid. Ingen verkar tidigare ha iakttagit detta sammanträffande. För Sands blir det början på ett flera år långt detektivarbete, där han parallellt med att följa Lemkins och Lauterpachts livsöden följer sin egen (till stor del förintade) judiska släkts. När han 2010 kommer till Lviv (Lwows ukrainska benämning) går han igång som en detektiv: Var bodde de? Träffade de någonsin varandra? Och, viktigast av allt, hur kom det sig att den ena (Lauterpacht) ville att den internationella rätten skulle skydda individer, och den andra (Lemkin) att den skulle skydda grupper?

ANNONS

Detta är ett av de dilemman som Sands synliggör i sin rika, oavbrutet fängslande bok: att även om vi idag har båda brottsrubriceringarna, är brott mot mänskligheten en sak och folkmord en helt annan. För att bevisa folkmord måste åklagaren visa att uppsåtet bakom dödande varit att förinta en grupp. För att bevisa brott mot mänskligheten, räcker det att dödandet varit en del av en systematisk plan. Folkmord, resonerar Sands, riskerar skapa motsättning mellan grupper, ett vi och dom. Kanske talar det för Lauterpachts idé.

Ingen ledtråd verkar ha varit för tunn för Sands. Inget arkivarbete för tröttsamt. Han avtäcker med hjälp av människor som han möter på vägen historier som sorg och fasa efter andra världskriget plomberat i mer än ett halvt sekel. Och han försöker förstå: vad var det som hände i hans egen familj? Vad var det som morfadern, Leon Bucholz, född i Lwow 1904, inte berättade?

Många frågor får svar. Många bilder skapas hos läsaren. Förutom de tre männen finns det ännu en huvudperson i berättelsen: Själva staden, Lwow alias Lviv, Lvov (ryska), Lemberg (tyska). Mellan 1914 och 1944 byter staden styre åtta gånger: den är huvudstad i österrikisk-ungerska Galizien, den är rysk, tysk, polsk, sovjetisk och ukrainsk. Vid förra sekelskiftet är ungefär en fjärdedel av stadens cirka 300 000 invånare judar. Vid andra världskrigets slut finns det bara några hundra kvar i livet. När Philippe Sands i sitt föredrag pratar om Lemkin och Lauterpacht och det märkliga i att båda har sina rötter i staden är det tyst. Efteråt ber en student om ett samtal i enrum. Hon förklarar: Ingen bryr sig om vare sig Lauterpacht eller Lemkin, eftersom de var judar. För henne själv, däremot, personligen, säger hon, är hans föredrag viktigt. Han förstår vad det är hon inte säger.

ANNONS
ANNONS