Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Laget poserar med sina bronsmedaljer vid firandet vid Götaplatsen. Bild: MICHAEL ERICHSEN

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Experimentera med herrarnas lag istället

Emanuel Karlsten hoppas i sin slutreplik till Robert Laul att det nu, efter att att bronsfirandet ägt rum på Götaplatsen, ska gå att diskutera vilka lag som ska firas var. Utan korvkastning.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Sportjournalisten Robert Laul tycker inte att man ska diskutera bronsfirandets geografiska plats, eftersom det för fokus från prestationen. Det tyckte jag också. Sedan insåg jag vad vi pratade om. En sportslig insats av historiska mått. En bedrift som gjort sommaren 2019 odödlig för en hel generation. Att jag ens tänkte tanken att en kulturkrönika skulle kunna välta det?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Robert Laul: Karlsten drar fokus från landslagets prestation

Att Laul ändå var orolig säger mycket om den symbolik och politik som ryms i den sportsliga bedriften. Men det är på planen, inte i spalterna, historia skrivs. Så kan vi nu, efter firandet, diskutera den politiska dimensionen av frågan? Utan korvkastning.

Att ifrågasätta platsen för firande handlar inte om att ta ifrån Göteborg ett evenemang, att Götaplatsen inte duger, eller att Göteborg inte skulle sluta upp. Det handlar om att värdera damlandslaget på samma sätt som herrarna. Gör vi det? Överväg svaret på denna fråga: Hur hade reaktionen varit om herrarnas VM-brons 1994 hade firats först på Götaplatsen, istället för Rålambshov?

Vill man vill experimentera med fördelningspolitik – gör då det med herrarnas lag.

Och innan det fäktas om nationalarenor: Minns att samma 94-gäng, dagen efter Rålambshov, skickades direkt till Göteborg, till 30 000 på Ullevi och tiotusentals på gatorna. Frågan är varför det inte ens varit på kartan att skicka damerna till Stockholm, för efterfest?

LÄS MER: Bronset borde firas i Stockholm – inte Göteborg

Det signalerar exakt samma nervositet som Laul uppvisade: Rädslan för att det inte ska bära hela vägen. Att en text ska välta festen.

30 000 på Götaplatsen igår visade att sådana farhågor är fel.

Men det finns symbolik i att låta damerna – som ekonomiskt och av fifa redan undervärderas – hyllas i den mindre av nationens stora städer. Det ifrågasätter jag och menar: Om man vill experimentera med fördelningspolitik – gör då det med herrarnas lag.

Det skulle gynna både Göteborg och sporten.