Kommissarie Alan Banks är en bekant figur för många; sexton böcker har kommit ut på svenska sedan 2001 med den engelska polisen i huvudrollen. Men när förlaget nu släpper ännu en Banksdeckare är den faktiskt inte ny - Ur askan i elden är den allra första boken i serien och gavs ut på engelska redan 1987.
I ett läsvärt förord berättar författaren om sin debut och påpekar att han själv inte läst om den, men hoppas att svenska läsare ska uppskatta en något yngre Banks (och Robinson). Och faktum är att det är en intressant tidsresa, inte minst på grund av att den är äkta. Här har Alan Banks just lämnat London och flyttat till Eastvale i Yorkshire, i hopp om ett lugnare liv på landet med sin fru. Så lugnt blir det förstås inte och snart har han både en inbrottsvåg och ett mord att utreda. Dessutom härjar en fönstertittare i småstadens radhusträdgårdar. Intrigen i sig är ganska tidlös och fungerar även idag; det är i detaljerna vi förflyttas till en annan tid. Banks lyssnar på opera i sin walkman, folk röker inomhus och det finns inte en mobiltelefon i sikte.
Det händer något med tempot och tålamodet i en berättelse när människor inte är ständigt uppkopplade - och inte heller vet om något annat. Man kan inte ringa från bilen, får leta upp en tidningskiosk för att få tag i en karta när man behöver hitta till en adress och kan inte googla så fort man undrar något. Det är en annan värld och en nästan exotisk utflykt för läsare av dagens samtida deckare. Banks tankar kring ”bombnedslaget” professor Jenny Fuller hade troligtvis också sett annorlunda ut om boken skrivits i dag, men det något naiva anslaget räddas av de bådas ändå medvetna diskussioner kring makt och kön.
