Om man lämnar sitt land bär man det alltid med sig i sitt ansikte, skriver den tysk-rumänska författaren Herta Müller i romanen Hjärtdjur. När jag såg bilden av henne till recensionen av hennes senaste bok Kungen bugar sig och dödar inbillade jag mig en stund att det var spåren av diktaturen och förödmjukelserna som koncentrerades i hennes blick. När vi sitter mitt emot varandra i ett fönster på Strandvägen i Stockholm och tittar ut över Nybroviken inser jag snabbt att hennes ansikte, och därmed också person, är mer komplicerat än så.
Herta Müller kommer från den tyskspråkiga minoriteten i Banatprovinsen i sydvästra Rumänien och hon tillhörde därmed en av tre minoritetsgrupper. De andra båda är ungrarna och serberna. Hon har skildrat sitt liv i flera romaner och essäsamlingar och den fråga som hela tiden återkommer är den om förtryckets anatomi, om hur minoriteterna förföljdes bortom all anständighet och hur individerna bröts ned till oigenkännlighet. Undertexten i alla hennes böcker är berättelsen om utanförskapet, först i hemlandet Rumänien och senare i Tyskland, där hon bor sedan 1987. Det är kring utanförskapet som vårt samtal kretsar denna soliga eftermiddag på Strandvägen.
- Man får inte glömma att det också fanns personer ur minoriteterna som deltog i att bygga diktaturen, påpekar Müller. Formellt fanns det inga orättvisor. I alla organisationer och församlingar ända in i partiets centralkommitté skulle det finnas tyskar eller andra minoritetsföreträdare. Det tillhörde den offentliga retoriken. Det fanns självfallet också tillräckligt många opportunister som tog chansen till ett lite bättre liv och spelade med, berättar Müller med ett snett leende. Men de betraktades alltid som opålitliga personer, och på lägre nivåer fick de aldrig inneha chefsbefattningar.
Jag undrar hur hon uppfattade sin tyskhet i barndomen och under uppväxten? Vilken tradition lutade man sig emot i hemmet? Det visar sig att man inte så ofta talade om detta, mormor och morfar hade varit storgodsägare under Habsburgtiden, och därmed genast inte bara minoritet, utan också klassfiender. Den historien talade man tyst om. Pappan var tysk och en av de många unga män som omedelbart anslöt sig till tyska SS för att äntligen kunna återupprätta banattyskarnas förlorade ära efter första världskriget. Nu skulle man kunna bli ett "Herrenvolk" och inte längre en undanträngd minoritet. Detta gällde dock inte bara tyskarna, utan Rumänien blev allierad med axelmakterna och bytte sida först 23 augusti 1944, ett datum som senare firades som befrielsen från fascismen.
- Det var här rumänerna förfalskade historien, anser Müller. Man bestämde helt enkelt att det bara var de fascistiska minoriteterna som kämpat för Hitler, medan rumänerna kunde räkna sig själva till segrarna. I själva verket betydde krigsslutet en katastrof för otaliga familjer. Många soldater som slagits tillsammans med tyskarna hade antingen dött i kriget eller ville inte återvända. De stannade i Tyskland eller Österrike och bildade nya familjer. De rumäner som var kvar i landet orienterade sig snabbt mot den nya makten, Moskva, medan tyskarna inte hade den möjligheten. Vi fick i stället bära hela skulden för fascismen. När jag gick i skolan fick vi varje år fylla i blanketter med våra personuppgifter och adress. På blanketten fanns det två rutor som var särskilt tunga att fylla i. Den första var "Nationalitet". Där fick jag fylla i "tysk". Den andra var en ruta som man fick skriva i vad ens mor- och farföräldrar gjorde. Där tvingades jag att skriva in storgodsägare, med andra ord klassfiende, en stigmatisering som efter hand ledde till en allt större isolering.
Hon är lätt att prata med, men väger ändå orden omsorgsfullt. Det är inga färdigformulerade standardfraser hon sprider, utan bemödar sig om att ge varje ord dess rätta valör. I många böcker jag läst av författare i det gamla östblocket har det ofta slagit mig att man i de olika länderna verkade ha ganska olika relationer till hemliga polisen. I DDR var Stasi den byråkratiska och opersonliga förtryckarapparaten som byggdes upp med Gestapo som förebild. I andra länder verkade det finnas ett lite större spelrum och en annan tolerans, om än hård nog, som till exempel i Ungern (den gladaste baracken i lägret). Vad som dock är påfallande är den rumänska säkerhetspolisens, Securitate, specifika grymhet. Det var också något som slog tillbaka dagarna före jul 1989, när Ceausescu tvingades bort från makten. Hans hustru Elena och han själv jagades bort av en uppretad folkhop och sköts på en bakgård efter en summarisk ståndrätt. Jag undrade om det bara var ett intryck, eller om det faktiskt förhöll sig på det viset.
- Det ligger nog faktiskt något i det, menade Müller. Det finns några omständigheter som är speciella för Rumänien. Den styrande klassen, runt Ceausescu, var en mycket primitiv sort. Han själv hade bara gått fyra år i skolan, och han omgav sig med underhuggare som kom direkt ifrån bondlandet och ofta var ganska enkla typer. Det utbildades en kultur där den säkraste karriärvägen var att utöva den mest opolerade brutalitet och grymhet. Man kunde helt enkelt profilera sig genom utstuderat våld och i många fall ren sadism. En annan aspekt är den rumänska blandningen av latinskt språk och ortodox majoritetsreligion. Själv är jag född katolik och även om jag gick ur kyrkan på sjuttiotalet blev jag ändå utanför på grund av min religiösa tillhörighet. Det ortodoxa inflytandet var inte bra - systemets brutalitet försvarades av en bysantinsk outgrundlighet och en rent opportunistisk kyrka som gick med den starkare, och till och med välsignade regimen så ofta den kom åt. Varje mässa inleddes till exempel med en bön för Ceausescu. Det visade sig sedan att 60 % av prästerna var anställda av Securitate - och stod på deras lönelistor. Det blev inte mycket kvar av bikthemligheten med sådana själavårdare.
Müller beskriver på ett gripande sätt hur det sociala trycket trängde henne allt längre ut ur samhället. Det blev svårare att leva ett normalt liv och känslan av att den ena vännen efter den andra svek när trycket blev för stort, var oftast en beklämmande upplevelse. Hon försökte skriva sina böcker och blev därmed utpekad som en "politisk" person, när det i själva verket var tvärtom. Alla andra, som rättade in sig i ledet var de som var politiska, menade hon. 1987 insåg hon att hon måste bort från Rumänien. Hon hade inga särskilda tankar om Tyskland innan. Det var på något vis självklart att flytta dit. Hon hade språket, och det fanns också möjlighet att få uppehållstillstånd genom den tyska minoritetspolitiken, vilken erbjöd tyskspråkiga personer från Östeuropa en fristad. Hon ansåg att hon inte skulle stått ut ett halvår till och var rädd att bli vansinnig av den ständiga förföljelsen. Å ena sidan visste hon att man inte ville döda henne. Hade man velat det hade man gjort det. Å andra sidan fick hon dödshot ända till 1989, i över två år i Tyskland. Jag undrade hur det kändes att komma dit och plötsligt bli betraktad som "för lite tysk" i allmänhetens ögon, efter att ha växt upp med tysk identitet.
- Jag kunde välja att presentera mig som en tysk som ville flytta till min onkel i Tyskland, och åberopa mitt "tyska blod", men jag valde en svårare väg, nämligen att säga sanningen och berätta att jag var politiskt förföljd. Det skapade omedelbart problem. Det fanns inga formulär för detta, och ingen ville egentligen veta, vilket gjorde mig ursinnig. Hade jag varit en medlöpare till diktaturen hade jag kunnat hoppa av från mitt jobb i Securitate på måndag och anmäla mig som immigrant i Tyskland på tisdag och åberopa min tyska onkel. Då hade jag fått tyskt pass på tre månader. Nu fick jag bråka i ett och ett halvt år innan man visste hur man skulle hantera mig som politisk flykting. Samtidigt hamnade jag i nya möten med den tyska säkerhetstjänsten, som visserligen ställde korkade frågor, särskilt i början, men som ändå var välvilligt inställd. Jag blev frustrerad över att de berättade att det fanns en hotbild mot mig, men att man inte kunde agera förrän det hade hänt något. På så vis utvecklade jag också ett utanförskap i Tyskland från starten, eftersom det enda som förband mig med landet egentligen bara var språket.
Vändpunkten kom i början av nittiotalet, när Müllers böcker nådde en större läsekrets och hon fick ett litterärt genombrott med romanerna Redan då var räven jägare och Hjärtdjur, vilket senare ledde till prestigefyllda litterära priser. Framgången födde paradoxalt nog ett nytt utanförskap. Berömmelsen ledde till en ny sorts exil, nämligen exilen ur exilen. Nu vill man i Rumänien att hon ska flytta tillbaka dit och i Tyskland får hon ofta höra att hon borde lämna Rumänien som motiv och i stället skriva om det samtida Tyskland. Nu är hon i stället mer än välkommen på båda ställena.
- Jag har lärt mig att tyskarna är totalt berusade av historia. Så berusade att de inte har något tidsperspektiv alls. De kan harva i sin egen 1900-talshistoria hur många gånger som helst, men av mig kräver de att jag ska sluta att skriva om diktaturens historia i Rumänien, trots att den upphörde för bara drygt femton år sedan. I Tyskland har jag lärt mig att historia inte har något med tid att göra, utan med rum. Rumänien ligger långt bort från tyskarnas värld, och aktualiteten i landets historia krymper i takt med avståndet. Det gör att jag inte heller kan finna mig tillrätta där. Jag kan inte tillhöra någon förening någon längre tid. Det är inte så länge sedan jag gick ur tyska PEN-klubben, eftersom vi hade olika uppfattning i några för mig viktiga frågor, säger hon och ler sorgset.
Och till slut får jag ihop bilden av den människa som sitter framför mig. Hon är själva grundtypen för en centraleuropeisk intellektuell. Rotlös, likt sina landsmän Rose Ausländer och Paul Celan, har hon bara ett hem - i språket - och därmed döms hon också till samma öde som dem: ett liv i ständig rörelse, i en själarnas diaspora, där det endast är ordens betydelse som bär längre än såväl språk, nationalitet och ursprung.
