Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Johan Lindqvist: Exakt så lång är den perfekta konserten

Little Richard i Frankrike 1966 är 27 minuter av fullständigt mayhem. Och det är extasen inte tiden som är den avgörande faktorn, konstaterar Johan Lindqvist.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Såhär i brist på praktiska övningar i musikjournalistik får man istället ägna sig åt teori. Som att fundera över hur lång, eller kort, den perfekta konserten är.

Ulf Lundell skriver om det där i sin nya bok och hänvisar till att Keith Richards sagt att en konsert inte ska vara längre än två timmar. Richards får stöd när jag frågar Google, som svarar att en genomsnittlig rockkonsert håller på ungefär två timmar. Å andra sidan har jag sett Stones spela ganska mycket längre än 120 minuter.

Han söker sig till den där zonen där håret reser sig på armarna. Väl där kan han egentligen spela hur länge som helst.

Lundell själv gillar som bekant att veva på ett tag. Gärna tre timmar plus tilläggstid. Han förklarar sig med att det tar olika lång tid för olika liveartister att ta sig dit de vill. Dock utan att svara på exakt var han egentligen vill.

Daniel Norgren vet däremot precis vart han vill. Han söker sig till den där zonen där håret reser sig på armarna. Väl där kan han egentligen spela hur länge som helst. Utan att ens byta låt.

LÄS MER: En sommar utan Håkan Hellström skapar sorg i Göteborg

LÄS MER: Här är betygen på årets artister i "Så mycket bättre"

Å andra sidan har jag sett hiphop-artister som ansett sig klara efter 25 minuter och då ändå kört samma låt både först och sist i setet. Jag har varit på indiespelningar där bandet bankat gitarr, glott i golvet och gått av efter en halvtimme. Ibland är det fantastiskt.

Som första gången jag såg Glasvegas, innan de slog igenom och långt innan de imploderade, på Vega i Köpenhamn. Fyrtio mil enkel väg, fyrtio minuter magiskt motljusmangel, och så fyrtio mil tillbaka hem igen. Fantastiskt.

Sedan finns ju de enstaka skandalspelningarna. Primal Scream på Kåren. En konsert som inte hann börja innan gitarristen däckade i fosterställning framför trumsetet.

Jag på The Cure på Hultsfredsfestivalen som inte hade gått av ens när gryningsljuset lyste upp Hulingens kalla vatten.

Jag har ingen forskning att belägga det med, men påstår att de stora arenaspelningarna blivit längre. De klockar egentligen aldrig in under två och en halv timme och det hänger nog ihop med att det är konserterna som är bandens främsta inkomstkälla. Man vet att publiken vill ha valuta för pengarna och ingen vill framstå som snål med hitsen.

Samma sak för akterna som är sist ut på festivalerna. De brukar få lite vidare tidsramar än de andra banden. Jag tänker på Prince i Slottsskogen som bara fortsatte och fortsatte. Eller The Cure på Hultsfredsfestivalen som inte gått av ens när gryningsljuset lyste upp Hulingens kalla vatten.

Det är förstås svårt att gå runt Bruce Springsteen i det här ämnet. Han som på Ullevi 2016 var två minuter från att spräcka fyratimmarsvallen. Och som tillsammans med Paul McCartney missade att det skulle vara tyst vid 23 i Hyde Park. Varpå konstaplarna ryckte sladden.

Att Springsteen spelar så länge beror helt enkelt på att han alltid har gjort det. Maratonformatet, gärna i flera set, var det som gällde om man skulle hävda sig på barscenerna i Asbury Park.

Just den här veckan vill jag ändå gå till Little Richard för att få svaret. Peter Morén, i Peter, Björn och John, lade upp en film på Facebook från en spelning Litte Richard-spelning i Frankrike 1966. Det är 27 minuter av fullständigt mayhem. Eller som Morén skriver: "rökare, rökare, rökare, saxsolo, saxsolo, strippa av sig skjortan, rökare, saxsolo... svårtoppat".

Så svaret på frågan är att när du fått franska män i kostym och slips att fullständigt tappa fattningen - då är du klar. Hur lång tid det tar är upp till var och en att lösa.