I Sverige av idag kan föräldrar tvingas lämna sina spädbarn i månader, eller till och med år, för att resa till ett annat land och ansöka om uppehållstillstånd. Det strider visserligen mot FN:s barnkonvention, men det är tyvärr inget hinder.
När en ung man i Norrköping av svenska myndigheter nyligen tvingades lämna sin sambo och lilla dotter i Sverige för att resa tillbaka till ett land han flytt från tio år tidigare, skrev journalisten Zandra Erikshed en artikel om fallet för en stor dagstidning. Artikeln var beställd men publicerades aldrig. Nyhetschefen som tog emot den tyckte att den saknade nyhetsvärde eftersom ”sådant här händer ju hela tiden.”
Att människor i Sverige kan förväntas leva sitt liv i standby-läge, och avstå från kärlek och familjebildning för att svenska staten inte följer barnkonventionen, borde rimligen uppröra många men någon nyhet är det enligt rådande medielogik trots allt inte. Det är förändringar och avvikelser som är nyheter, inte missförhållanden i sig. Det är därför det blir stora artiklar när en kvinna dödar en man hon har en relation med men små när det omvända sker. Det är därför en bussolycka i Indien är en nyhet, men inte alla de som dör i den väpnade konflikten i Demokratiska republiken Kongo (den dödligaste i världen de senaste decennierna). Det är därför klimatförändringen bara är en nyhet när det kommer en alarmrapport, och inte varje dag, trots att den är ett av de största hoten mot människans överlevnad på den här planeten.
Medieforskaren Robert W McChesney menar i sin bok All makt åt medierna att en sorts konservatism ligger inbyggd i medielogiken: ”Ett ställningstagande för sakernas nuvarande tillstånd (har) blivit invävt i den journalistiska yrkesetiken.” Händelser som ser likadana ut betraktas som normaltillstånd och får därmed inget utrymme i nyhetsflödet.
Tyvärr tror jag inte att majoriteten av oss mediekonsumenter är fullt medvetna om att det är så det fungerar. Vi förväntar oss att bli underrättade om missförhållanden så länge de pågår och när rapporteringen upphör utgår troligen de flesta av oss från att det beror på att också problemen upphört – inte på att de blivit vardagsmat.
En intervjuad tjänsteman på Migrationsverket förklarar i den refuserade artikeln att den unge mannen bildat familj trots att han visste att hotet om utvisning hängde över honom. Problemet är alltså han själv?
Så länge medierna prioriterar det som är nytt framför det som är avgörande så lär vi fortsätta proppas fulla med pseudoviktigheter, medan systemfelen gör sig hemtama i undertexten.
.
Eva-Lotta Hultén är kritiker och kulturskribent och medverkar regelbundet i GP. Recenserade senast Charlotta Björnulfsons Dug eller dö.
