Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Eva-Lotta Hultén: Eva-Lotta Hultén: Demirbag-Sten drog en vals till

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

På landets kultursidor huserar ”otaliga” skribenter som vill att Iran ska få ha kärnvapen och som tycker att Lars Vilks får skylla sig själv. Där finns också vänsterdebattörer som kallar Jan Björklunds skolpolitik för fascistisk. I alla fall om man ska tro debattören Dilsa Demirbag-Sten, som påstått detta i krönikor i Dagens Nyheter och GP.

Är det sant?

Självklart inte.

I GP skrev Dilsa Demirbag-Sten “När vänsterdebattörer, med en viss koncentration till landets kultursidor, utan att blinka talar om Jan Björklunds skolpolitik som fascistisk, slutar jag att läsa.” Jag mejlade Demirbag-Sten och frågade artigt om hon kunde hjälpa mig med hänvisningar till de åsyftade citaten. Först efter påstötning fick jag svaret att kulturtidskriften Mana ”har likställt JB:s politik med fascism”.

“Landets kultursidor” visade sig alltså vara liktydigt med “liten kulturtidskrift på vänsterkanten”. Men inte ens det var sant. Jag sökte i Manas arkiv (varifrån inget plockats bort, enligt Manas redaktör) och hittade intet om fascistisk skolpolitik. Men säkert lyckades Demirbag-Sten lura en och annan att tro man inte kan lyssna på kultursidesskribenter i skolfrågan på grund av deras förment uppskruvade tonläge. Det är ett mycket fult sätt att döda samhällsviktiga debatter.

Det som gör det hela extra pikant är att Demirbag-Stens krönika handlade om vikten av att hålla en sansad ton i debatter. Genom att anklaga andra framställde hon sig själv som saklig och balanserad, vilket naturligtvis gav extra trovärdighet åt hennes påståenden. Samtidigt ljög hon rätt upp och ned (och konfronterad med sin vals drog hon en till).

Det var inte första gången Demirbag-Sten smutskastade kulturjournalister och hon fortsatte i samma stil i en krönika i Dagens Nyheter i veckan. Där framställde hon, återigen helt utan hänvisningar eller citat, landets samlande kulturjournalistkår som besittande galna åsikter om allt från jämlikhet till Pol Pot. Hon förklarade att ”deras insatser för samhällsdebatten (är) att jämföra med Bermudatriangelns betydelse för sjöfarten. Vi talar om svarta hål här, om negativ materia.” En namngiven kulturjournalist påstods dessutom ”stoltsera med sin okunskap” utan att Demirbag-Sten såg någon anledning att reda ut vari denna påstådda okunskap bestod.

Demirbag-Sten framstår som rent hatisk i sin iver att kasta skit på landets kulturjournalister och kultursidor. Men samtidigt som hon anklagar oss för åsiktsextremism, osaklighet och oförmåga att skilja mellan tyckande och tänkande så är hon själv en stenslungande väderkvarn i ett glashus.