I år är det 200 år sedan bröderna Grimms första sagosamling kom ut. Bröderna Jacob och Wilhelm var språkforskare med intresse för folksagor. De samlade in sagor (Wilhelms hustru, sagoberätterskan och nedtecknaren Dorothea Wild gjorde en stor insats) och lät publicera dem. När succén uteblev bearbetades sagorna och gavs ut på nytt, denna gång med större framgång. Generation efter generation av barn har sedan fått ta del av deras versioner av Mästerkatten i stövlar, Rapuntzel och Askungen – som från början var berättelser för vuxna.
Folksagor är berättelser som förts vidare muntligt, genom århundraden och över flera kontinenter. Vissa sagor har funnits i otaliga varianter. Varje berättare har filat lite på sagan och ibland har varianterna utvecklats till egna historier, men med gemensamma drag (en askungesaga har nedtecknats i Kina på 800-talet). Det de båda bröderna Grimm gjorde var bland annat att putsa bort grovheter och spränga in dialoger. Något hände alltså i transformationen från muntligt berättande till nedtecknade historier. Flera av de drag som utmärkte det muntliga berättandet försvann. Ändå är det bröderna Grimms versioner som kommit att bli modellen för vad vi betraktar som folksagor.
Jag är fascinerad av folksagor och har alltid varit. Ändå har jag undvikit att läsa dem för mina barn. De mustiga och ofta mycket våldsamma eller uttalat sexuella versioner som kanske verkligen förtjänar att kallas folksagor är som sagt inte för barn och de varianter som Grimm nedtecknat är så kvinnofientliga att även de sorterats bort av mig. Jag har helt enkelt inte haft någon lust att läsa berättelser för dem där kvinnor antingen är hämndlystet avundsjuka på alla andra kvinnor eller hjälplösa och ömtåliga våp vars enda hopp om räddning är att en man ska falla för deras skönhet. Början av 1800-talet var en ur feministisk synvinkel djupt olycklig period att nedteckna sagor (det finns äldre varianter av Grimms berättelser där kvinnorna spelar en mer aktiv roll och där män och kvinnor är mer jämlika i både mod och svaghet). 1900-talet och Disneyfieringen av folksagorna har inte direkt hjälpt heller.
Så när vi i år firar 200-årigt Grimmjubileum kan vi kanske passa på att fundera över vad det gör med små flickor att identifiera sig själva och den grupp de tillhör med antingen intrigerande styvmödrar/häxor eller väna mesproppar (båda lika utseendefixerade) och vad det gör med små pojkar att se flickor på det viset. Sedan kan vi väl ta nya tag och skapa 2000-talets versioner av Törnrosa och Snövit.
