En kvinna och ett barn på tågstationen i Idomeni 2016, då Makedonien stängde gränsen mot Grekland.
En kvinna och ett barn på tågstationen i Idomeni 2016, då Makedonien stängde gränsen mot Grekland. Bild: Vadim Ghirda

Europa är omgärdat av murar – bokstavligen

Gränsbyrån Frontex talar om EU-solidaritet men bakom skönmålningarna finns en vilja att stänga ute människor med drömmar om en bättre framtid. Sanjin Pejkovic har sett en rad dokumentärer om flyktingarna som ingen bryr sig om.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

”Mitt Europa bygger inga murar”, sa den nu avgående statsministern Stefan Löfven i ett tal från 2015. Sedan dess har Europa byggt åtskilliga murar. Greklands 40 kilometer långa mur längs gränsen till Turkiet färdigställdes förra veckan. Den är, enligt försvarsministern Michalis Chrisochoidis, byggd utifrån oron över att talibanernas övertagande av Afghanistan skulle kunna orsaka migrant-tillströmning. Utanför Lesbos finns det planer på att installera flytande hinder som försvårar för flyktingar som kommer havsvägen.

Turkiet har nästan slutfört muren mot Iran. Den kommer vara 295 kilometer lång och befäst med taggtråd och skyttegravar, enligt den turkiske försvarsministern Hulusi Akar. Tack vare de elektrooptiska tornen och de akustiska sensorerna har det blivit väldigt lätt att upptäcka rörelser på gränsen, menade han.

ANNONS

LÄS MER:Afghanska flyktingar fast mellan Polen och Belarus

Det byggs murar mellan Polen och Belarus. Polens försvarsminister säger att stängslet kommer vara ungefär 2,5 meter högt och påminna om stängslet som Ungern rest mot Serbien. Tidigare har Litauen också rest ett slags stängsel mot Belarus, inte för att markera mot diktaturens flagranta människorättsinskränkningar, utan för att skydda gränsen mot flyktingar. EU-kommissionären Ylva Johansson sade, efter att ha besökt Litauen: ”Enligt min åsikt är det en bra idé, faktiskt, att bygga en fysisk barriär”.

EU:s gränsbyrå Frontex hemsida är fylld av eufemismer. De övervakar, hjälper lokala gränsvakter och, med egna ord, ”bidrar med EU-solidaritet”. Budskapet är att organisationen bryr sig om Europa och uppbringar säkerhet. Verkligheten är som vanligt svårare att greppa. Bakom skönmålningar finns människor med familjer, berättelser, önskan om en bättre framtid.

LÄS MER:Det här fotografiet kommer att bli historiskt

Ahmed rekonstruerar vissa händelser ur sitt liv, bland annat processen i att fräta bort fingeravtryck med syror och sandpapper.

Nyanserna återfinns i många samtida dokumentärfilmer. I svenskproducerade ”Idomeni” (2020) berättar regissören David Aronowitsch om två yazidiska familjer från Irak som hoppas kunna hitta säkerhet och ett nytt liv i Tyskland. Nadia och Nawaf har flytt tillsammans med sina barn, medan Yasir oroar sig för sin fru som sedan ett och ett halvt år tillbaka är fången hos IS, som tidigare har dödat deras yngsta son. Aronowitsch har tillsammans med Ahmed Abdullahi, Anna Persson och Sharmarke Binyusuf gjort den omskakande filmen ”I am Dublin” (2015) som visar ett av Dublinfördragets unga offer, Ahmed, en av ca 300 000 andra. Ahmed rekonstruerar vissa händelser ur sitt liv, bland annat processen i att fräta bort fingeravtryck med syror och sandpapper. I ”Midnight traveler” (2018) följer vi filmaren Hassan Fazilis familj på flykt. Fazili filmar med sin mobilkamera och dokumenterar varje steg. Familjen vandrar över Iran, Turkiet, Bulgarien och Serbien. De korsar farliga områden, fryser i skogar, trängs i skramlande fordon. När de uthärdar smugglare, gäng och flyktingläger, bevittnar kameran inte bara faran och desperationen utan också ömheten i familjen.

ANNONS

När situationen i Afghanistan blivit ohållbar för många medborgare förs också diskussioner om vilka man i första hand bör rädda. Det uppstår en sorts handplockning, beroende på värdländernas behov. Akademiker, journalister och högutbildade, flygs ut. Mönstret är inte nytt. Många forna jugoslaver med universitetsdiplom kunde relativt enkelt ta sig till Nordamerika även efter jugoslavienkrigens slut. De var unga, högutbildade, ”billiga”, och därmed attraktiva.

LÄS MER:Inget förändrades efter Utöya

Det uppstår en sorts handplockning, beroende på värdländernas behov. Akademiker, journalister och högutbildade, flygs ut.

Men vem ska rädda ”vanliga människor”? Vad händer med dem? I den svenska dokumentären ”Hamada” (2019) skildrar regissören Eloy Domínguez Serén den tristessfyllda vardagen i ett västsahariskt flyktläger. Sahrawifolket fördrevs från sina hem efter att Marocko hade ockuperat delar av Sahara och lever i västsahariska flyktingläger i Algeriet. Sahrawierna i filmen är fast i en tillvaro som svävar mellan förhoppningar och vardagsbrutaliteten.

”Little Palestine” (2021) skildrar palestinska flyktingar under Syrienkriget. Många kom till Syrien efter 1948 och har bott i flyktingläger sedan dess. När kriget bryter ut är de omringade och utan chans att ta sig ut. Bortglömda och offrade dör de av hunger och sjukdomar. Allt skildras av en ung man på plats som lyckas fly eländet efter att IS-styrkorna ockuperat staden. 181 personer dör av hunger under denna period och filmen är en brutal påminnelse om den vanliga människans litenhet i förhållande till de stora makternas geopolitiska uppgörelser.

ANNONS

Det är ofta dessa människor som utgör de ansiktslösa siffrorna som diverse försvarsministrar hotar med i skräckkampanjerna. De som inte har något vi vill ha.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS