”Ryssland har varit i krig med oss länge.” Benedikt Vangeli från det tjeckiska centret mot terrorism och hybridhot (CTHH), tog i helgen bladet från munnen i en sällsynt intervju med tjeckiska medier. Men innebörden är relevant för hela Europa. Som chef för CTHH, som lyder under inrikesministeriet, befinner sig Vangeli nämligen sedan flera år i frontlinjen för kampen mot desinformation.
EU, vars första byggsten lades 1952 genom en gemensam kol- och stålmarknad, skulle säkra freden i Europa. Vi 70-talister som blev vuxna under 1990-talets krig i forna Jugoslavien – som förlorade politisk oskuld och pacifistisk naivitet efter Srebrenica – fick tidigt anledning att tvivla på hur mycket handling bortom orden man var beredd till där i Bryssel.
De senaste åren har inbitna liberaler tappat hoppet av andra orsaker. Den så kallade flyktingkrisen 2015 och dess efterdyningar – oviljan att forma en flyktingmottagning med mänskligt ansikte – sköttes så illa att det hela omvandlades till en valsedelstryckpress för populister. Humanistiska honnörsord blev dasspapper när flyende familjer fick förfrysa och drunkna.
Den så kallade flyktingkrisen 2015 och dess efterdyningar – oviljan att forma en flyktingmottagning med mänskligt ansikte – sköttes så illa att det hela omvandlades till valsedelstryckpress för populister.
Flyktingpolitikens dysfunktionalitet och populisternas möjlighet att håva in på känslorna kring den är också ett förlorat slag i det krig som Vangeli talar om. Till skillnad från det anfallskrig som Ryssland initierade mot Ukraina i förra veckan så hör det till sakens natur att ingredienserna i informationskrig är mer osynliga. Men även dessa strider behöver politisk vilja för att vinnas.
En sådan var att Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen häromdagen meddelade att ryska medier som RT och Sputnik nu förbjuds i EU.
”Det har länge varit omöjligt att få upp detta på bordet. En diskussion om och politiska åtgärder mot desinformationen har systematiskt motarbetats”, förklarar Vangeli. Konsekvensen? Att narrativ som Kreml har velat sprida lättare kunnat få fäste bortom ”alternativa” medier. Tagit sig in i etablerade medier och hos mainstreampolitiker.
Vangeli talar främst om Tjeckien – där presidenten fram tills förra veckan var Putinlojal – och de centraleuropeiska grannländerna. Men deras tvärstopp i migrationsfrågan efter 2015 blev också en bromskloss i Bryssel. Det blev omöjligt att diskutera nödvändigheter som flyktingkvoter.
En annan konsekvens av detta desinformationskrig är en vars allvar fortfarande inte har sjunkit in i Sverige: att de ryska och centraleuropeiska ”alternativmediernas” mångåriga svartmålande av enskilda nationer ger politiskt resultat. Det ”socialistiska mångkulturhelvetet” – återkommande etikett om Sverige – stod i särskild fokus.
Högerut kan man fortfarande höra hånfullt skratt om hur vi som försökt belysa problemet bara försvarade en ”Sverigebild” vi inte vill se besudlad. Men mönstret är tydligt i flera länder. Kampanjer mot det norska barnevernet – liknande de mot den svenska socialtjänsten – har framgångsrikt drivits från centraleuropeiska trollplattformar i åratal.
Så har målet också varit att splittra Europa. Till den saken har det alltid funnits beredvilliga européer, vänster- som högerut. Med blommande nationalistpartier har tillväxten varit rejäl. Journalister som Chang Frick, chefredaktör för nättidningen Nyheter idag, har samarbetat med RT (dessutom under den ryska ockupationen av Krim 2014). Vangeli pekar på hur en strategi har varit att få konservativa i väst att tro att de har något gemensamt med den konservativa linje som Kreml vill etablera. Som att östblocket bara hade bytt herrar efter 1989. Så spreds till exempel påståenden om hur östeuropéer betraktar ”Bryssel som det nya Moskva” även i svenska ledarsidor (Ivar Arpi, SvD, 18/9/17).
Kampanjer mot det norska barnevernet – liknande de mot den svenska socialtjänsten – har framgångsrikt drivits från centraleuropeiska trollplattformar i åratal.
Men nu har alltså EU inom loppet av ett par dygn brutit en rad tidigare tabun. Förutom att förbjuda propagandakanaler ska Bryssel köpa vapen att skicka till Ukraina. Ukrainare ska kunna få arbeta inom EU i upp till tre år under gemensamma skyddsregler. (Det senare kan man ju känna stark cynism inför; så mycket lidande samma beslut hade kunnat bespara offren för kriget i Syrien).
Det är häpnadsväckande förändringar. Och de fruktansvärda fysiska striderna är inte över än. Men redan nu måste vi börja diskutera vilka utmaningar som unionen kommer ställas inför på längre sikt. Den officiella EU-ansökan som Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj lämnade in häromdagen är bara början – men är mer än en symbolfråga. För Putin syftar till att utplåna Ukraina som nation. Den massiva flyktingvågen, människor som knappast bara kommer ge upp sitt land, har bara börjat. Att Ukrainas närmaste grannar – EU:s svagaste demokratier där desinformationskampanjer påverkar politiken som mest – kommer att bli skådeplats för det som väntar är inte lugnande.
Lägg till det att vi kanske bara befinner oss i lugnet före stormen för den liberala demokratin. Förutom en rad europeiska problem som att Sverigedemokraterna – ett parti med starka band till ”alternativmedier” och en partiledare som inte kan välja mellan Joe Biden och Putin – måhända hamnar i regeringsställning till hösten så kan Donald Trump bli amerikansk president 2024.
Till dess bör EU stabilt fixera skyttegraven i linje med honnörsorden.
Läs mer om kriget i Ukraina:
LÄS MER:Viktigare än någonsin att skilja på demokrati och diktatur
LÄS MER:Putin har tagit av sig masken
LÄS MER:Jag kan inte fatta att de bombar Kiev
LÄS MER:Ukrainas historia – som Putin inte vill kännas vid
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
