Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Ing-Marie Eriksson debuterade 1965 med romanen "Märit" som ledde till ett tryckfrihetsåtal. I det nya numret av "Essä" skriver författare och jurister om fallet. Bild: SVENSKT PRESSFOTO

Victoria Greve: Ett välkommet försvar för autofiktionen

Victoria Greve om den utskällda litterära rörelse som sägs definiera tiotalet och den enda romanen som fällts för förtal i en svensk domstol.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Autofiktionen präglar mer än något annat det litterära tiotalet. Den spaningen gjordes nyligen i första avsnittet av podden "Gästabudet", där fyra kritiker försökte ringa in det litterära decennium som snart passerat.

Och det är lätt att hålla med. Jagberättelsen, den sanna berättelsen, vittnesmålet, som metoo-berättelserna från hösten 2017 är ett exempel på, befinner sig i en högkonjunktur. Författare som Lars Norén, Karl Ove Knausgård, Lena Andersson, Carina Rydberg, Maja Lundgren, Jan Myrdal och Johanna Frid (för att nämna några aktuella exempel) har alla skrivit böcker där berättarjaget bär stora likheter med, ibland till och med samma namn, som författaren.

LÄS MER: Litteraturrecension: "Utan nåd – en rannsakning" – Fredrik Virtanen

Nu börjar autofiktion också bli ett skällsord. Både läsarna och författarna anklagas för att lida av dålig fantasi, senast av Kerstin Ekman i DN (5/5). De autofiktiva författarna anklagas också för att hänga ut verkliga, identifierbara människor.

Frågan om vad som skiljer en sann berättelse från en gestaltad ställs på sin spets i det intressanta senaste numret av kulturtidskriften Essä (3/2019), som behandlar den enda svenska roman som faktiskt fällts för förtal, i två juridiska instanser.

I "Märit" av Ing-Marie Eriksson, som gavs ut 1965, skildras hur en familj misshandlar och kränker en förståndshandikappad ung kvinna i en liten jämtländsk by, berättat ur grannbarnets perspektiv.

"Märit" hyllades av kritikerna för sin skickliga gestaltning och vann tidningen Vi:s litteraturpris.

Men familjemedlemmarna gick att identifiera. Namnen var bara nödtorftigt ändrade (Mary/Märit, Calle/Valle), platsen där handlingen utspelade sig lätt att identifiera. Dessutom hade den gått som följetong i Östersunds-Posten.

Frågan är om Ing-Marie Erikssons bok hade fällts om hon inte själv så envist hävdat i intervjuer att allt det hon skrev var sant.

Jan Guillou belyser i Essä hur svårt, näst intill omöjligt, det faktiskt är att fällas för förtal. Med ett par enkla handgrepp hade förlaget kunnat förändra omständigheter i boken och klarat den undan juristerna. Och frågan är om Ing-Marie Erikssons bok hade fällts om hon inte själv så envist hävdat i intervjuer att allt det hon skrev var sant. Kanske skulle det gå att argumentera för att "Märit" är ett tidigt svenskt exempel på "new journalism", alltså gestaltande journalistik. Hade det varit ett reportage så hade ju Eriksson varit tvungen att belägga sina påståenden med källor som går att verifiera.

Aase Berg fokuserar å sin sida på hur "Märit" gestaltar tystnadskultur och kontroll inom familjen. Ing-Marie Eriksson visar upp familjen som ordningsmakt och potentiell tortyrkammare i en högkvalitativ, målande roman och straffas för det. Bokens sanning finns i en vidare mening.

Likt Kerstin Ekman är Aase Berg mest kritisk mot just fantasilösa läsare som blandar ihop fiktion med verklighet, inte vill – eller kan – engagera sig i gestaltad text.

LÄS MER: Bostadsjakten gjorde mig till en sämre människa

Jag läser Bergs text som ett välkommet försvar för autofiktionen. Författarna som skriver utifrån sig själva tar risker som får konsekvenser i det verkliga livet. Metoo-rörelsen, skriver Berg, kan med rätta anklagas för ytlighet och kändiskåt shaming, men berättelserna banade också väg för en strukturell och fördjupande samhällsanalys.

Det är viktigt att komma ihåg, samtidigt som vi diskuterar medie-etik i spåren av PON:s rekordfällningar.