Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/5

Anna Grinzweig Jacobsson: Ett telegram från fadern räddade Roza

När Hitler anföll Sovjetunionen var hon 19 år och läste till maskiningenjör i Kiev. Ett telegram från fadern manade henne att resa hem. Men jämte skyttegravsgrävande fortsatte det vanliga studentlivet med tentor och födelsedagsfirande. Anna Grinzweig Jacobsson berättar sin moster Rozas historia om krigsutbrottet.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Min moster Roza fyller snart nittionio år. När pandemin slog till var jag övertygad om att den skulle bli hennes slut, men hon är gjord av segare virke än så. Hon föddes den 25 juni 1922 i det unga Sovjetunionen, kort efter att inbördeskriget i Ukraina – med sina blodiga pogromer mot judar – tagit slut. Hennes liv är en enda lång exposé över 1900-talets sovjetiska historia, Roza är ett levande vittne till händelser som få människor kan berätta om i dag. Hon har överlevt svältkatastrofen Holodomor, Stalins utrensningar och Hitlers invasion. Hennes intellekt är fortfarande kristallklart, hon spelar Sudoku på nätet varje dag och minns saker hon varit med om med ofattbar detaljskärpa. När jag hälsade på hos Roza i Boca Raton, Florida, före pandemin, gick vi igenom vår familjs historia. I dag, inför åttioårsdagen av Hitlers anfall på Sovjetunionen, vill jag dela med mig av när hon berättade om krigsutbrottet.

Krigsutbrottet den 22 juni 1941

Jag inleder varje morgon här i Boca Raton med en simtur i poolen. Under promenaden tillbaka genom området, på väg till min moster Rozas lilla lägenhet, sveper några stora flygplan förbi på låg höjd. Motorernas dån är öronbedövande och jag skyndar mig in. Roza har dukat upp frukost och idag känner jag mig mer förväntansfull än vanligt. Jag har läst många skildringar av krigsutbrottet men aldrig hört det berättas ur min egen familjs perspektiv.

Tidigt på morgonen, söndagen den 22 juni 1941, väcktes Roza av ett starkt muller. Hon var nitton år, studerade till maskiningenjör på Polytekniska Institutet i Kiev och hade nästan läst klart sitt första år. Tillsammans med de andra flickorna i sovsalen rusade hon ut på balkongen. De bodde högst upp i studenthemmet och hade bra utsikt över staden. Långt borta vid horisonten såg hon flygplan. Det var tyskarna som bombade järnvägen, men det förstod hon inte då. En av flickorna trodde det var en stridsövning och alla höll med.

Först vid lunchtid fick de veta att Hitler hade anfallit Sovjetunionen. Det var utrikesminister Molotov som talade på radion, inte Stalin. Hans röst lät kusligt träaktig samtidigt som den skälvde. ”Vår sak är den rättfärdiga. Fienden kommer att förgöras. Segern kommer att bli vår.”

LÄS MER: Jag har återvänt till landet som slängde ut mig

I dag vet vi att Stalin blev fullständigt desorienterad av Hitlers attack. Han ville inte framträda offentligt och tvingade Molotov i stället, det var ju han som hade skrivit på ickeangreppspakten med Ribbentrop. Trots att Stalin fått över hundratalet varningar från sin egen underrättelsetjänst om att tyskarna mobiliserade längs gränsen hade han vägrat att tro på rapporterna. Han var övertygad om att det var brittisk propaganda, avsedd att så splittring mellan honom och Hitler. Stalin förväntade sig visserligen ett krig med Tyskland, men inte ännu. Han kunde inte föreställa sig att Hitler hade övergett sina planer på en offensiv mot Storbritannien. Dessutom nämnde inte en enda av spionrapporterna något om att tyskarna hade vinterutrustning, vilket lät helt obegripligt.

Eleverna beordras att gräva stridsvagnsdiken

Det stämde att tyskarna inte hade planerat för vintern. Förblindad av sina snabba segrar i Polen och Frankrike räknade Hitler med att besegra Sovjet inom högst tre månader, troligen tidigare. Anfallet var det största någonsin i mänsklighetens historia. Längs en obruten frontlinje från Östersjön i norr till Svarta havet i söder trängde tre miljoner soldater in i Baltikum, Vitryssland och Ukraina, med siktet inställt på Leningrad, Moskva och Kaukasus. Tyskland hade hjälp av sina allierade – Finland, Rumänien, Ungern, Italien och Slovakien. Operation Barbarossa skulle bli en barnlek.

LÄS MER: Hon berättar en okänd del av Västkustens historia

När Roza kom till institutet nästa dag blev hon och de andra eleverna beordrade att gräva stridsvagnsdiken. Många av pojkarna blev inkallade omedelbart, men flickorna fick lov att resa hem till sina familjer. Vera, en av Rozas klasskamrater och barndomsvän, anmälde sig till en sjuksköterskeutbildning så att hon kunde vara nära sin pojkvän som blivit inkallad och skulle skickas till fronten. Ungdomarna hade en enorm tro på att Röda armén snabbt skulle besegra tyskarna. ”Vi ska allt visa dem” sa de och ingen var rädd. Roza funderade också på att anmäla sig. Men samma dag, den 23 juni, fick hon ett telegram från sin pappa Isaak, skickat från hemstaden Bar i västra Ukraina. Den lilla staden Bar, där halva befolkningen var judisk, ligger 30 mil sydväst om Kiev och befann sig alltså närmare fronten. I Bar fanns hela Rozas familj; föräldrar, systrar och morföräldrar.

”Jag fortfarande har kvar telegrammet som pappa skickade till mig” säger Roza stolt och reser sig från frukostbordet för att hämta det. Hon kommer tillbaka och viker försiktigt upp det nötta och tunnslitna grönaktiga pappersarket. Det är stämplat den 22 juni, Isaak försatt verkligen ingen tid! Han uttryckte sig försiktigt, en ordagrann översättning lyder:

”TELEGRAFERA HÄLSAN NÄR KOMMER DU KYSSER DIG PAPPA”

Om han hade skrivit i klartext att hon skulle resa hem omedelbart hade han kunnat stämplas som provokatör eller panikmakare och bli gripen.

”Jag förstod direkt vad pappa menade. Jag var en lydig dotter, så jag bestämde mig för att resa hem i stället för sjuksköterskeutbildningen.”

Centrala Kiev blir bombat

Men hon valde att vänta eftersom det var mitt i tentaperioden. Samma dag skrev hon en av tentorna. Nästa dag började hon och hennes kamrater förbereda sig inför hennes födelsedag. De åkte in till centrum och köpte jordgubbar och smetana – ett opretentiöst firande men det var vad de hade råd med. Hon minns att allt var lugnt och välordnat i centrala Kiev. ”Jag märkte ingen rädsla, stan såg ut som vanligt. Men nästa dag, på min födelsedag, blev centrum bombat.”

Myndigheternas rapporter om vad som hände vid fronten var långt ifrån sanningsenliga. Man sa ingenting om att de tyska styrkorna hade ringat in och splittrat Röda arméns enheter eller att hundratusentals sovjetiska soldater hade tagits som krigsfångar.

I stället basunerades det ut optimistiska meddelanden om att fienden snart skulle vara besegrad och utdriven.

På Kievs polytekniska institut rådde ett slags organiserat kaos. Hela institutet skulle evakueras till Tasjkent i Uzbekistan och så fort studenterna hade skrivit en tenta blev de beordrade att gå och packa institutets saker. Korridorerna var fulla av packlårar. Studenterna packade, grävde stridsvagnsdiken och tenterade om vartannat.

Varför skulle institutet evakueras till just Tasjkent? Roza förklarar att det hade skett ett utbyte av rektorer mellan institutet i Kiev och institutet i Tasjkent. Därför var det naturligt att den nuvarande rektorn, som var från Tasjkent, beslutade att evakuera institutet dit. De studenter som inte blivit inkallade kunde följa med. Mot slutet av veckan blev allting ännu mer kaotiskt och Roza blev godkänd på alla kurserna, även de som hon inte hunnit tentera av.

Roza reser hem till Bar

Först en vecka efter tyskarnas anfall, söndagen den 29 juni, tog hon sig in till järnvägsstationen i centrala Kiev. Tentorna var avklarade och nu skulle hon resa hem till familjen. ”Stationen var full av flyktingar, men det fanns fortfarande något slags ordning och jag kunde köpa en biljett utan problem” säger hon förundrat. De flesta av flyktingarna kom från Polen, från de sovjetiska delarna. Det var först då, när hon lyssnade på samtalen mellan de ryska militärfruarna, som hon förstod att läget var allvarligt och att det var klokt att fly. Hon studerade deras packning och lärde sig vilken typ av saker man borde ha med sig.

LÄS MER: Recension: ”Flykten till Marstrand” av Anna Grinzweig Jacobsson

Roza packade bara ner sina sommarkläder, vinterkläderna lämnade hon i ett förvaringsskåp på institutet. Hon hade en väldigt fin päls som hon lämnade där, i många år behöll hon kvittot på det hon lämnat in. Precis som alla andra var hon övertygad om att tyskarna skulle besegras på några månader. ”Jag trodde helhjärtat på krigspropagandan”, säger hon.

Nästa dag, den 30 juni, reste Roza iväg. På nyheterna hörde hon att Lvov hade fallit, efter utdragna och våldsamma strider. Staden Lvov (i dag Lviv), ligger bara 30 mil väster om Bar. På kvällen var tåget framme i Bar. Roza gick de fem kilometrarna från stationen. När hon kom fram till familjens hus såg hon en hästkärra stå utanför. Lastningen pågick för fullt. Hon blev helt överrumplad, hon hade inte alls förstått att de hade så bråttom. Medan hon berättar bryts rösten och hon plockar fram näsduken.

”De planerade att resa nästa morgon. Hade jag kommit fram en dag senare så hade hela familjen åkt utan mig. Kan du fatta det? Jag hann precis.”

Familjen flyr från Bar

Medan Roza i lugn och ro hade ätit jordgubbar och tenterat färdigt i Kiev hade Isaak desperat förberett för avfärd. Han var mer välinformerad än de flesta. Ända sedan Hitler anfallit Polen två år tidigare hade han lyssnat på BBC, han visste att Polens judar placerats i ghetton och levde under svåra förhållanden. Han tog en enorm risk, det var straffbart att lyssna på utländska sändningar och nu, sedan krigsutbrottet, fick ingen överhuvudtaget inneha en radiomottagare. När tyskarna ryckte allt närmare var hans enda tanke att snabbt ta familjen därifrån, så långt ifrån fronten som möjligt.

Den 1 juli 1941 lämnade de Bar. En familj på sju personer och tre generationer; Roza, hennes yngre systrar Fania och Cilia (min mamma), deras föräldrar Rebecka och Isaak samt de två åldrade morföräldrarna Hanna och Kolmen Leib. De flesta skulle aldrig återvända.

Roza viker ihop Isaaks telegram och är på väg att lägga in det i sitt kuvert. Sedan hejdar hon sig och tittar upp. ”Jag tror jag ska ge det till dig” säger hon. ”Om du vill ha det?” Jag blir alldeles varm, jag vet ju hur mycket det betyder för henne. Under hela sitt långa liv har hon sparat det. Jag säger att det vore en ära, men är hon verkligen säker? Roza nickar. Hon menar att jag är den enda i släkten som intresserar mig för hennes berättelser, det är inte mer än rätt att jag får överta telegrammet. Jag tar försiktigt emot det tunna arket och tänker att jag nog bör lägga det i bankfacket när jag kommer hem.

Läs fler texter av Anna Grinzweig Jacobsson:

LÄS MER: Min farfars öde i Förintelsen var länge gömt i en förbjuden bok

LÄS MER: Så slutade Ukrainas judar att andas

Anna Grinzweig Jacobsson är författare och aktuell med boken ”Flykten till Marstrand” (Korpen) om Polens antisemitiska kampanj i slutet av 1960-talet.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln