Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/16

Ett smycke i staden, ropade göteborgarna 1855

I 162 år har synagogan i Göteborg vänt sitt pampiga ansikte i ljusgult Göteborgstegel mot vallgraven och Israel.

Mäktig, i ljusgult Göteborgstegel vänd mot Israel och med ett tak smyckat av diskreta, låga kupoler syns synagogan i Göteborg bäst från Trädgårdsföreningen. Men den intima magin när man betraktar synagogan inifrån församlingshuset, som är avskilt från bönehuset med en innergård, är nästan starkare. Från ett fönster i trapphuset kan man se de rundade kupolerna mot den blå eller svarta eller mulna himlen.

Slår man ner blicken ett par centimeter ser man texten på hebreiska över ingången, som översatt till svenska betyder "Lovad vare den som kommer i den eviges namn". Hit är alltså alla människor välkomna. 

Arkitektoniskt är Göteborgs synagoga präglad av de reformistiska strömningar som den samtida mosaiska församlingen stod för. I mitten på 1800-talet ville man i Göteborg skapa en synagoga som passade alla medlemmar, med respektive olika kulturella bakgrunder. 

Under tiden från 1841, då man kom fram till att en ny gudstjänstordning och en ny synagoga var nödvändiga för församlingens fortlevnad och standard, och fram till 1855 då den invigdes, hann man förresten byta både tomt och arkitekt. Det tog alltså några år att både finansiera (församlingsmedlemmarna sparade själva ihop pengarna) och bygga synagogan. Invigningen skedde därpå under högtidliga former. 

Vilken prakt! Det var också den samstämmiga uppfattningen bland göteborgarna – också de kristna. Mosaiska församlingen hade således lyckats med det man sökte: att bygga en synagoga värdig församlingen, som samtidigt var ett smycke i staden. Detta var en ambition sprungen ur självaktning men också ur viljan att passa in i den stad där den lilla judiska befolkningen på 1800-talet hade integrerat sig väl.  

Viljan till judisk emancipation, modernisering, och möjligheten att kombinera ett orientaliskt uttryck med ett mer traditionellt bönehus gav upphov till en stilblandning som lade sig nära utformningen av synagogor på kontinenten, i Berlin till exempel. Denna stilblandning gav också upphov till vissa tvivel både inom församlingen och överintendentsämbetet. Även den andra arkitekten (August Krüger, som avlöste Victor von Gegerfeldt) fick arbeta om sitt förslag. 

Det slutade med att de orientaliska dragen är nedtonade i den yttre arkitekturen, men desto mer framträdande inuti. Synagogans interiör är idag i princip oförändrad. Mindre förbättringar har förstås skett som att elektriskt ljus drogs in en gång i tiden (1893) och en ambitiös restaurering ägde rum under ett par år i början på millennieskiftet. 

Annars är det samma varma färger, en reformistisk bänkställning och dubbla, mäktiga kvinnoläktare. Längst fram en upphöjd plats för Aron Kodesh (det heliga skåpet, där Tora-rullarna förvaras) mellan två dekorerade pelare och så en pulpet för predikan. Under den finns biman (ordet bima betyder scen, eller upphöjd plats) där Toraläsingen sker. 
Just bimans placering, långt fram istället för i mitten, markerar att församlingen sökte förnya och anpassa gudstjänstordningen. Biman är annars traditionellt placerad i mitten av synagogan.

I dag har Göteborgs synagoga besökare i alla åldrar. Församlingen håller efter sommaren 2017 två riktningar av judendomen levande på en och samma adress, den egalitära formen där kvinnor och män har samma funktioner under gudstjänst och så den ortodoxa traditionen där det finns en traditionell åtskillnad mellan hur uppgifterna och även sittningen delas upp mellan män och kvinnor. 

Församlingen visar på detta sätt att den är ett inkluderande hem för stadens alla judar, med de olikheter som grupperna innehåller. En ny rabbin ska också anställas.

Låt oss nu gå ännu närmare byggnaden! Först de få trappstegen, sedan den tunga porten, finn nu din Siddur (judisk bönbok) i den låga bokhyllan till vänster och kliv in genom innerdörrarna, in i det mjuka ljuset från takkronorna. Om du är man har du nu kippa på dig och kanske också en tallit (bönesjal) över axlarna. (Såväl kippa som tallit kan du bära också som kvinna, även om de olika strömningarna inom judendomen i den frågan har olika uppfattningar.)

Slå dig ner på en av bänkarna. Om du kan, följer du nu med i bönen, annars kan du lyssna. Som jude kan man också be hemma, men att be i synagogan ger bönen en ytterligare dimensioner, inte minst gemenskapens glädje och den liturgiska gudstjänstens skönhet, vilken främjar den enskildes kavana, (innerlighet och känsla i bönen). 

Att be tillsammans har också en större kraft för helandet av världen, Tikkun Olam, då den samlade kraften från de bedjande är viktig. Den judiska bönen sjungs fram och gudstjänsten leds av en rabbin, och/eller en chazzan (kantor) eller ibland av en församlingsmedlem med mycket kunskap (det senare inte helt ovanligt i Göteborgs synagoga, där gudstjänster leds av både kvinnor och män).

Judisk bön är dessutom dialogisk, den som ber skapar sig en möjlighet att se också in i sig själv: är jag den jag vill vara? 

För att läsa ur Toran i synagogan måste en Minjan finnas närvarande, traditionellt tio vuxna, judiska män (även unga pojkar räknas i Minjan, om de gjort sin Bar Mitzva och således är religiöst myndiga!). 

Detta att läsa ur Toran är grundpelaren i den judiska religionen. Den tyska poeten Heinrich Heine beskrev Toran som "judarnas portabla hemland". Migration och flykt är en del av judisk historia. Men ur Heines påstående kan man också dra en positiv slutsats: tack vare en trofasthet mot Toran har judiskt liv överlevt och spirat, också i diasporan. I Sverige, till exempel. 

Judar är idag en av Sveriges minoritetsgrupper och en grupp som lyckats synnerligen väl med att förbli både judar med en avgränsad identitet och samtidigt vara utpräglade svenskar. Att Sverige är ett ovanligt sekulärt land vet de flesta, men att gå till synagogan kan också sekulära juden njuta av, besöket har en identitetsstärkande funktion och det stärker bandet till historien. 

Judendomen är mer än en religion där Gud står i centrum. Judendomen påbjuder genom såväl praktiska levnadsregler som en intellektuell etik, ett sätt att leva, som fungerar också för den som vacklar i frågan om Gud finns eller inte. Målet är ändå ett genomtänkt liv där man använder sig av sitt mänskliga förnuft för att välja rätt före fel, gott före ont, för att älska såväl sin nästa och främlingen, så som sig själv. 

I judendomen tror man varken på ställföreträdande lidande som man gör i svenska kyrkan eller befriande syndabekännelse. Människan bär själv ansvar för sina handlingar och gör man fel har man också ansvaret att rätta till det. Så är också Jom Kippur (försoningsdagen) den judiska helgdag då synagogor över hela världen traditionellt har flest besökare. Det gäller även Göteborgs synagoga. 

Men Jom Kippur infaller först i höst, och är det vanlig Shabbat så ska du vid gudstjänstens slut hälsa på din bänkgranne med ett handslag, nick eller en kram och orden som markerar att du önskar denne en fridfull Shabbat: Shabbat shalom! 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.