Ja, vad ska vi nu säga om kaoset och oroligheterna som har dragit fram över London och andra brittiska städer under den senaste veckan, ungefär som scener ur en roman av JG Ballard? Hos en del har våldet och förödelsen väckt minnen av de upplopp som skakade stadskärnorna i Storbritannien mot slutet av sjuttiotalet och på åttiotalet. Men i själva verket går det inte att jämföra dagens kravaller med dem som ägde rum för trettio år sedan. På 1980-talet exploderade Storbritanniens städer som en reaktion på massarbetslöshet, djupt rotad rasism och framför allt polisbrutalitet. De som deltog i kravallerna var inte medlemmar i någon organiserad politisk rörelse, men de upplevde att de agerade kollektivt mot den rasistiska poliskåren. Deras drivkrafter var en stark upplevelse av sociala orättvisor och en önskan om att förändra samhället.
Den senaste veckans kravaller var något helt annat. Bland dem som deltog i upploppen fanns ingen upplevelse av att man ingick i ett kollektiv, ingen vilja att genomdriva förändringar i samhället, bara en primitiv, nihilistisk lust att åstadkomma förödelse och sko sig på plundringarna. Kravallerna har inte i något avseende varit ”protester”, utan en blandning av planlöst ursinne, ligistfasoner och tonårshärjningar.
Visst förekom det plundringar under upploppen på åttiotalet, men plundringarna var av underordnad betydelse jämfört med protesterna mot polisen och myndigheterna. Under den senaste veckans kravaller har huvudtemat varit vandalisering och stölder. På åttiotalet stöddes upploppen av människor som var bosatta i Brixton, Tottenham, Handsworth och Toxteth – just de platser som slogs sönder och samman under upploppen. De förstod att våldet och skadegörelsen inte var något självändamål utan ett led i en nödvändig protest mot det systematiska förtrycket. I dag kommer det häftigaste motståndet mot upploppsmakarna från invånarna i de områden som har vandaliserats. I arbetarklassområdena är folk ursinniga över förstörelseorgierna.
Inom vänstern har många visserligen tagit avstånd från kravallerna, men man har samtidigt hävdat att de trots allt utgör protester mot fattigdom och utanförskap i samhället. ”Många av de inblandade kommer förmodligen från bostadsområden som präglas av låga inkomster och hög arbetslöshet, och många – eller till och med de flesta – har ingen egentlig framtid att tala om”, menar kriminologiprofessorn John Pitts. Londons förre borgmästare Ken Livingstone och många andra hävdar att den nuvarande koalitionsregeringens nedskärningar i de offentliga utgifterna bär skulden till upploppen.
Det råder knappast något tvivel om att stora delar av Storbritannien är märkta av fattigdom och arbetslöshet och att de brutala nedskärningarna kommer att göra problemen oändligt mycket värre. Tottenham, där de första kravallerna bröt ut, är till exempel en av Londons fattigaste stadsdelar. Femtiofyra arbetssökande slåss där om varje ledigt jobb som registreras. Storbritannien är mindre jämlikt – i fråga om löner, välstånd och möjligheter i livet – än det har varit någon gång under de senaste hundra åren. En karta över kravallerna i London stämmer nästan exakt överens med en karta över de mest underprivilegierade områdena i London.
Ändå är det svårt att se dem som har deltagit i kravallerna enbart som medlemmar i en ”underklass”. När de första plundrarna ställdes inför rätta den här veckan fanns det bland dem en grafisk formgivare, en fritidsledare, en elevassistent, en truckförare, en livvakt, en brevbärare, en frisör och flera studenter. Hur representativa de är för deltagarna i upploppen som helhet återstår att se. Bilden som växer fram visar emellertid att det inte bara är arbetslösa och utfattiga som har stått bakom härjningarna under den gångna veckan.
Kravallerna har avslöjat att en annan sorts armod också breder ut sig i Storbritannien – inte ekonomisk fattigdom (även om sådan fattigdom uppenbarligen existerar), utan moralisk misär. Tv-bilder av en grupp ungdomar som låtsas hjälpa en ung man som har blivit skadad i kravallerna samtidigt som de – helt ogenerat och totalt känslokallt – rånar honom, har kablats ut över världen den här veckan, bilder som tycks illustrera upploppsmakarnas brist på moral. Det var uppseendeväckande hur lite deltagarna i kravallerna verkade bry sig om sina egna lokalsamhällen och hur självdestruktivt de agerade. Här har vi en generation som står utanför både samhället och den politiska processen, som inte har någonstans att rikta sin ilska och bitterhet och som inte känner att de har någon anledning att ansvara för följderna av sina handlingar. Det de däremot har är de samhälleliga rättigheternas språk, ett språk som verkar ge deras handlingar en falsk moralisk legitimitet. ”Jag tar tillbaka det jag har betalat i skatt”, sa en kvinna till en journalist när hon kom ut ur en butik bärande på en tv.
Politikerna har varit snabba med att ta fasta på tanken om bristande moral. Premiärminister David Cameron har i skarpa ordalag kritiserat det ”djupa moraliska förfall” som har lett fram till kravallerna. I själva verket är det just dessa politiker som har hjälpt till att skapa denna bristande moral genom sin sociala och ekonomiska politik och som nu är noga med att ge alla utom sig själva skulden för dess konsekvenser. I det avseendet är de lika egoistiska och nihilistiska som upploppsmakarna själva.
Den stenhårda kampanjen för marknadsideologin under de senaste trettio åren har bidragit till att splittra samhället, slita sönder de sociala banden och skapa en nation av isolerade individer. I arbetarklasskretsar var det en gång i tiden institutionerna – allt från släkt och vänner till fackföreningar – som med sin auktoritet såg till att ungdomarna blev socialt välanpassade och bibringades moraliska värderingar, men denna auktoritet har nu krossats. Samtidigt har införandet av en marknadsanpassad grundsyn på alla områden i livet – från utbildning och hälsa till kultur – medverkat till att etablera en instrumentell etik, där det enda som spelar någon roll är valuta för pengarna och där alla mer djupgående samhälleliga behov och moraliska frågor negligeras helt och hållet.
Politikerna har alltså splittrat samhällsgemenskapen och försvagat de sociala banden genom att oförtrutet gynna marknaden, och sedan har de ironiskt nog svarat på detta genom att bygga ut statsmakten och skylla på de fattiga. Där det en gång i tiden var familjen, den sociala gemenskapen och kollektiva institutioner som hjälpte människor att definiera vad som var rätt och fel har staten i allt högre grad tagit på sig rollen att lära ut sådana sociala normer, genom allt från medborgarlektioner i skolorna till föräldrakurser på dagis. Det har lett till att moral inte längre betraktas som svåra val som man måste brottas med eller normer som man rättar sig efter i kollektiva sammanhang, utan som en uppsättning i förväg fastställda regler som delas ut ungefär som socialbidraget som man hämtar en gång i veckan.
Samtidigt har politikerna mer och mer börjat hemfalla åt att anklaga de fattiga själva – snarare än den egna sociala och ekonomiska politiken – för familjelivets sammanbrott, bristen på sociala värderingar, den egoistiska likgiltigheten för andras behov och den hejdlösa konsumtionshysterin. Samma värderingar som många accepterar – och till och med hyllar – bland bankdirektörer, kritiserar man när det handlar om arbetarklassen.
Högern har alltså lagt beslag på argumenten om moraliskt förfall, och därför har många inom vänstern helt och hållet tagit avstånd från de moraliska argumenten. Vänstern pratar mycket om de sociala och ekonomiska effekterna av en nyliberal politik – men väldigt lite om dess moraliska effekter. Många inom vänstern har valt att inte låtsas om den antisociala, nihilistiska karaktären i den senaste veckans våldsamheter och ser dem i stället som en protest mot arbetslöshet eller som ett stridsrop mot nedskärningarna.
Att medvetet blunda på det sättet är farligt. Frågorna om ekonomiskt och socialt armod, om arbetslöshet och nedskärningar, är nämligen tätt sammanflätade med frågorna om moralisk misär, om samhällssolidaritetens sammanbrott och uppkomsten av en nihilistisk kultur. Det är inte möjligt att angripa massarbetslöshet och påtvingade åtstramningar utan att återupprätta samhällssolidariteten. Vi kan med andra ord inte bekämpa den ekonomiska fattigdomen om vi inte samtidigt bekämpar den moraliska misären.
Ironiskt nog är det de som har trotsat bråkmakarna som visar vägen. I många områden i Storbritannien har lokalbefolkningen patrullerat på gatorna, skyddat byggnader och satt hårt mot hårt mot deltagarna i kravallerna under den senaste veckan. Detta gjorde de i stor utsträckning för att polisen inte kunde eller ville gripa in. Många hjälpte också till med att städa efter vandaliseringen.
På ett sätt kan man säga att dessa kollektiva insatser bidrar till att kamouflera regeringens nedskärningar av de offentliga utgifterna och kompensera för de tjänster som staten borde tillhandahålla. Men ur ett annat perspektiv betyder det mycket mer än så. När de som stod upp mot bråkmakarna eller städade efter dem tog saken i egna händer och tog på sig ansvaret för sitt eget lokalsamhälle, tog de de första stegen mot att reparera det moraliska förfallet genom att återupprätta solidariteten i samhället.
Helena Hansson
