Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ett praktverk om Göteborgs kända kvinnor

Landsarkivet i Göteborg har gett ut en stor bok för att lyfta och minnas stadens många kända kvinnor. Gästkritikern Anita Goldman bekantar och återbekantar sig med västkustens stora kvinnonamn.

Hundrade och en Göteborgskvinnor

Lisbeth Larsson (red).

Landsarkivet i Göteborg

Lisbeth Larsson, som är redaktör för Göteborgs och kvinnornas historia, är skribent för GP Kultur. Därför gästrecenseras boken av författaren och journalisten Anita Goldman

Som liten flicka i Göteborg älskade jag att besöka Dicksonska Folkbiblioteket. När jag läst alla böcker som fanns på barn- och ungdomsavdelningen bönföll jag om att få kort på vuxenavdelningen. Jag tror att det gick vägen, kanske med en liten intervention av min mor. Om brukspatron James Dickson kanske de hade talat i skolan, han som instiftat biblioteket på Haga Östergata 1861 och sedan byggde det ståtliga huset på Allégatan för att hysa alla böcker. Men att han hade en dotter, Beatrice Dickson som var en framstående nykterhetspolitiker och filantrop, det visste jag inte! Hon grundade ett inackorderingshem och semesterhem för unga arbetarkvinnor, hon startade matserveringar i anslutning till fabriker där utspisningen var billig, och skyddshem för unga flickor. Tusentals unga behövande kvinnor i Göteborg blev under årens lopp hjälpta av Beatrice Dicksons verksamhet.

Beatrice Dickson..

Hemma hos oss var det två göteborgare som ständigt hyllades av min far: Torgny Segerstedt och Hagge Geigert. Pappa var jude och de namnkunniga herrarna var antinazister. Några kvinnonamn minns jag inte, jo det skulle i så fall vara Sonja Hedenbratt, den mycket göteborgska jazzsångerskan, av Göteborgs-Postens läsare utsedd till det mest göteborgska som funnits. Det sistnämnda lär jag mig av Hundrade och en Göteborgskvinnor, ett uppslagsverk utgivet av Riksarkivet landsarkivet i Göteborg. Titeln skall förstås som om det finns långt fler kvinnor att lyfta fram, för—skriver Maria Sjöberg i inledningen - ”historieskrivningen om Göteborg har en ovanligt manlig prägel”.

Den samling kvinnor som presenteras kännetecknas av deras engagemang i näringsliv, politik, konst, litteratur, teater, idrott, utbildning, vård och omsorg. Här återbekantar jag mig med kvinnor jag själv väl känt till, som Ingrid Segerstedt Wiberg, under många år skribent i denna tidning och när hon avled år 2010 ”hade hennes status som det fria ordets och humanitetens representant antagit närmast ikoniska former,” som Lisbeth Larsson som också är bokens redaktör skriver.

Kanske hade det detta Bergman-år varit spännande att undersöka på vilket sätt och hur mycket Bergman påverkats av och skapat tillsammans med några av sina kvinnor.

Vad Segerestedt Wiberg skulle sagt om dagens flyktingpolitik är inte svårt att tänka sig. Antagligen hade hon återigen utträtt ur Folkpartiet (Liberalerna) så som hon gjorde när partiet 1999 tog ställning för ett NATO-medlemskap. Redan som mycket ung, på 1930-talet, var hon med om att upprätta ett barnhem på Viktoriagatan för judiska barn som kom till Sverige.

Ingrid Segerstedt Wiberg.. Bild: Anders Wiklund/TT

Jag återbekantar mig också med välkända kvinnor ur kulturvärlden som mediavärlden som Marianne Fredriksson, Carin Mannheimer, Sun Axelsson och Jeanna Otherdahl , vars böcker jag lånade den gången på Dicksonska Folkbiblioteket. Men inte visste jag då något om hennes folkbildningsarbete, hennes kamp för kvinnors rätt att utbilda sig och hennes glödande antinazism .

På samma sätt var jag knappast medveten om att tant Ellen i vars teaterskola jag gick—jag minns att vi fick lära oss att dö på scen, det var läskigt och roligt! – var en ”expansiv och innovativ konstnär, verksam inom teaterns alla områden”. Hon satte upp flera föreställningar tillsammans med sin make under hans tid vid Helsingborgs Stadsteater, men Ellen Bergman regisserade också själv, samtidigt som hon var koreograf och skådespelerska. När de 1946 flyttade till Göteborg sedan Ingmar blivit chef för Stadsteatern, skapade de tillsammans den nu teaterhistoriska händelsen, urpremiären av Albert Camus Caligula. Kanske hade det detta Bergman-år varit spännande att undersöka på vilket sätt och hur mycket Bergman påverkats av och skapat tillsammans med några av sina kvinnor.

Omslag till Hundrade och en Göteborgskvinnor..

Texten om författaren Åsa Nelvin, som gick bort alldeles för tidigt, förlorar sin uppslagsverks karaktär och blir en intensiv mini-essä om ett författarskap som jag alldeles glömt bort och som jag på grund av detta intressanta bidrag definitivt vill återknyta bekantskapen med.

Andra, kanske de flesta, namnen är totalt obekanta för mig. Här finns roliga bidrag om den legendariska kioskförsäljerskan Ester Andersson och sjörövaren(!) Johanna Hård.

Ett praktverk för elever och alla intresserade, nödvändigt och inspirerande.

Bland de samtida namnen anknyter många -- Asta Ekenvall, Rosa Malmström och Eva Pineus -- till det kvinnohistoriska arkivet som startades och ännu finns kvar i Göteborg. Kvinnsam är en ovärderlig institution för alla som i Sverige studerar kvinnohistoria och det är roligt att läsa att det var just i Göteborg som Sveriges första professor i kvinnohistoria installerades, Gunhild Kyle år 1984.

Utmärkande för såväl de historiska kvinnorna som de samtida är att de arbetade för att liberalisera samhället och för kvinnors, handikappades och utstöttas rättigheter. Detta går som en röd tråd genom det vackert utformade verket, prytt med designern Maud Fredin Fredholms vackra mönstertryck.

Förutom ett initierat förord om Göteborgs och kvinnornas historia, finns det en matnyttig bilaga över kvinnohistoriska årtal i Sverige, en bilaga med gatunamn på kvinnor och ett mycket rikt bildmaterial. Ett praktverk för elever och alla intresserade, nödvändigt och inspirerande. Men förhoppningsvis kommer ett liknande verk inte behövas om hundra år.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.