Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Ett lapptäcke om känslor och erfarenheter i Göteborg

Sven Rånlund blir både förvånad, överraskad och berörd av Angereds Teaters The Mental States of Gothenburg.
Teatern har alltid sysslat med hur det står till i huvudet på folk. Man borde därför inte förvånas över att Angereds Teaters senaste produktion - The Mental States of Gothenburg - försöker gestalta vad människor i vår stad går och tänker på. Må vara genom ovanliga teatermetoder som att klyva rågången mellan fakta och fiktion, med manus baserat på ordagranna utskrifter av sociologiska intervjuer. Eller med regissören, teaterchefen och halva administrationen indragna i spelet. Ändå blir jag just förvånad - överraskad, stimulerad, berörd av verkligheten som formligen skvimpar genom denna märkvärdiga pjäs.
Det är inte ointressant på vilken scen det spelas. Under Ulrich Hillebrands ledning har Angereds Teater skapat en storstadsidentitet av sitt tidigare förortsuppdrag och presterat en svit lysande, nyfikna uppsättningar. I den teatertraditionen, om man vågar säga så, ingår detta stycke för vilket Mattias Andersson krediteras som regissör men bara tillskrivs 13 procent av manuset. Udda siffra. Förutom att den frontas i annonsmaterialet dyker den upp i en scen där rollgestalten Mattias Andersson (porträttlikt spelad av Mattias Lech) förklarar för affischmakaren att merparten av pjästexten visserligen inte består av hans ord, men han har ju klippt och klistrat och lagt till en hel del själv...
Högt spelat, att pantsätta konstnärsglorian på äkthetens altare. Funnes ingen friktion skulle Andersson framstå som självupptagen. Det kanske han gör, men risktagandet är också en genial konkretisering för att ta sig an kniviga frågor om närhet, integritet, individualitet, erfarenhet.
Det börjar på naken scen. Ljusblått golv, lysrörsljus, stolar i klatschiga färger i en stor kvadrat. Publiken slår sig ner, väntar, tittar, betittas, osäkras. Så startar intervjuerna - pjäsens unika stoff - mellan skådespelarna som suttit mitt bland oss. Först namn, ålder, postnummer. De unga intervjuoffren får ett par existentiella frågor och sedan den centrala: "Finns det en särskild händelse i ditt liv som du skulle vilja se gestaltad på en teaterscen?" Någon minns dagen då gudstron dog, en annan när farsan gick bärsärk, en tredje har inget att säga, ur en fjärde rinner orden om kompisen som våldtogs. De tio djupintervjuerna sys ihop med raksöm och sicksack till ett slags dokumentaristiskt lapptäckte; ur ett litet tvärsnitt en möjlig totalbild av mänskligheten här och nu, tillgänglig för både intellekt och känsla.
Hur mås det då i Gothenburg? Jovars, sådär. Att vara ung har väl aldrig varit smärtfritt, men dagens personlighetskult sätter spår: ätstörningar, karriärpress, övermod. 17-årige Laszlo, yvigt men på kornet behärskat spelat av Ove Wolf, tycker sig redan ha livserfarenheter för att fylla en bestseller. Annorlunda knådad av samma intimiserande medieoffentlighet framstår Jennifer, sensibelt fångad av Sofia Pekkari. 18 år, lika tuff som vek, på en gång troskyldig och illusionslös, vidöppen och känslobränd. Dubbelheten, liksom förvandlingsbarheten, framstår som teman när ensemblen skalar på djupet med snabba snitt. Identiteter blottas, men utan att tangera det traumatiska. Snarare gestaltas de ungas berättelser med kärlek, sorg, energi.
Det finns gott om höjdpunkter i detta skiftande, också roliga spel. De flesta är individuella: Sandra Stojiljkovic kniper sina karaktärer med precis gestik, Julia Marko-Nord som anorektisk Majornatjej får salongen att nästan vibrera, Kave Foladis kärleksförklaring till teatern blir kvällens varma stund. Och Ove Wolf, denne karismatiske hyperbegåvning, här med kraften ransonerad. Ensemblen - utan undantag - agerar med en lyhördhet och i samklang med föreställningens rytmiska struktur. Inte att förglömma den kluriga ljudläggningen, Jean-Louis Huhtas musik och livelektronik.
Som en tratt formar sig denna pjäs: objektiv och analyserande till en början, tät och nära mot slutet. En rörelse, kanske mot förändring. Vad titeln än slår an, missa inte.

Angereds Teater
The Mental States of Gothenburg
Regi, manus, textbearbetning: Mattias Andersson
Scenografi, kostym: Ulla Kassius
Musik: Jean-Louis Huhta
Ljus: Studio Oscuro
I rollerna: Kave Foladi, Mattias Lech, Julia Marko Nord, Sandra Stojiljkovic, Ramtin Parvaneh, Sofia Pekkari, Ove Wolf

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.