Björn Rosengren – fackföreningsmannen, s-ministern, statsförvaltaren och näringslivskonsulten – har med hjälp av Johan Hakelius skrivit sina memoarer. Prologen är en tre sidor kort, ut-och-in-vänd scen från den presskonferens 1999 då den tänkta fusionen mellan svenska Telia och norska Telenor definitivt gick om intet. Undertexten är utskriven och fasaden tillåts vara lite lagom rämnad. Pressekreteraren Lars Georgson ”verkade … lika överraskad som alla andra” och förvåningen var ”inte alldeles falsk”.
Själv ”spelade” näringsminister Rosengren ”den snälle, eller åtminstone tyste”. Och för honom som egentligen drömt om ära och framgång och att stå som gudfader för den ”kanske största affären i världen vid den här tidpunkten … den sortens möjlighet ministrar drömde om”, handlade det nu om att skapa så mycket distans mellan sig själv och misslyckandet som det bara var möjligt. Dessutom om att göra det med någon sorts ära i behåll, eller, som den ytterst ansvarige – statsminister Göran Persson – sedan tidigare meddelat sin minister: ”Ska du dö, gör det med stövlarna på”.
I den här scenen drar Hakelius/Rosengren snabbt upp teman som ska återkomma gång på gång. Det handlar om en kombination av social bakgrund (kontrasteringen av den inställda jättefusionen och Rosengrens yrkesbakgrund som ”bilmekaniker från Sköndal”), ambition, ärelystnad och rävspel. Rosengren hymlar egentligen aldrig med att det som drivit honom är en sorts personlig otålighet och vilja att åstadkomma något – inte alltid självklart vad – och en sorts drift att röra sig uppåt och nå nästa möjliga karriärsteg.
Det finns ett annat tema som – okommenterat – anslås redan i prologen, nämligen frånvaron av kvinnor. Referatet av Telia-Telenor- affären innehåller inte en enda kvinna. Riktigt så enkönade är inte resterande drygt 500 sidor, men boken formar sig ändå till en påminnelse om att den värld som Rosengren verkat och verkar i är definierad av män.
Drygt fyra av fem namn i det personregister som avslutar boken är manligt.
Intressant nog är det först när berättelsen tar steget från fackföreningsrörelse och socialdemokrati och politik till det privata näringslivet (där Rosengren 2002 blev rådgivare inom Kinnevikskoncernen), som han på allvar ser och erkänner kvinnliga aktörer som kompetenta och respektingivande. Cristina Stenbeck beskrivs – utan invändningar – inte bara som ambitiös, utan också som strategisk, extremt skicklig och omdömesgill.
Uppgiften att efter fadern Jan Stenbecks död från en dag till nästa ta över den stora och spretiga företagsgruppen – och med det tvingas hantera hårdhudade medelålders eller övre medelålders män, vana vid tuff jargong – borde, tycker Rosengren, ”ha varit övermäktig en 25-årig kvinna från New York”. Men så var det inte. Tvärtom lyckades hon, med Rosengrens ord, på egna meriter och på egen hand inte bara behålla den makt hon ärvde efter sin far, utan också genom skicklighet och gott omdöme verkligen erövra den.
Titeln på Björn Rosengrens memoarer är Mitt i steget. Och från omslaget plirar en snyggt fårad, gråskäggig, till synes mycket nöjd 70-plussare med läsglasögonen lätt uppskjutna i pannan. En otålig man mitt i steget (som blir glad när skatteverket ringer och undrar hur det kommer sig att han fortfarande vid 74 års ålder verkar ha inkomst av tjänst) men också en ångestriden pojke från ett barnrikeshus i södra Stockholm som via ordförandeskap i SKTF, KTK och TCO och rollen som superminister ansvarig för näringsdepartementet i Göran Perssons regering 1998–2002 hamnade i centrum av storfinansen och efter en utflykt som ägare av en karolinergård med ”bra jaktmarker” i uppländska Arnö, bosatte sig i en villa i Saltsjöbaden med egen hamn och badhus. ”Att våga stöpa om sin omgivning ger en känsla av makt och stillar tvivlen på den egna förmågan. Det är ett sätt att bemästra ångesten”.
Att bestämma Björn Rosengren politiskt är inte alldeles lätt. Han uttalar själv flera gånger i sina memoarer att han drivits av en tro på den svenska modellen, tillväxt och utbildning. Någon gång uttrycker han det också som att han velat försvara grundvärderingar som delaktighet, samförstånd och pragmatism. Det stämmer rätt bra med den historia som berättas.
Björn Rosengren har inte slagits på några barrikader och knappast drivits av någon starkare socialistisk övertygelse. Att han ändå så många gånger blivit rubrikernas man, får nog sättas på kontot för en mix av nonchalans och naivitet. Kanske kan man säga att han gått i takt med sin egen tid – från ett Folkrörelsesverige samlat kring sociala och kollektiva mål till ett land där framgång uteslutande mäts i pengar (något han själv flera gånger i texten iakttar och beklagar, och samtidigt erkänner sig vara en del av).
Att läsa Mitt i steget är också att kliva rakt in i den svenska samtidshistorien. Jag kan inte säga att det rakt igenom är en spännande läsning, jag tror språk och stil lider av själva samarbetet mellan att en minns (Rosengren) och en annan skriver (Hakelius). Men det som berättas väcker till liv ett land som alldeles nyss var. Och det är spännande.
Memoarer
Johan Hakelius
Björn Rosengren
Mitt i steget
Albert Bonniers förlag
