Ryszard Kapuscinski föddes 1932 i staden Pinsk. Var ligger Pinsk? Jo, i ett landskap kallat Polesien vars nationella identitet ofta flaggats om. Ena stunden rysk, den andra tyskt, sedan polskt. I dag en del av Vitryssland. Befolkningen i detta flacka träskland känner ingen starkare nationell hemmahörighet.
Under Kapuscinskis uppväxt var Pinsk en mycket fattig polsk provinsstad, men den hade en märklig rikedom. Där fanns folkgrupper från alla möjliga håll och därmed en mångfald av språk och religioner - judendom, katolicism och islam levde sida vid sida. Den större värld som resenären och resonören Kapuscinski senare skulle genomkorsa fanns redan som utkast i Pinsk. Kapuscinski var åtta när Stalins massdeportationer satte i gång, nio när den nazistiska apokalypsen jagade över fälten och femton vid stalinisternas kupp 1947.
Några år senare hade Kapuscinskis lika journalistiska som litterära intresse börjat formera sig, men förutsättningarna var påvra: "Vi hade ingen tradition och inga böcker". Stalinismen förhärskade. Senare på femtiotalet skulle Kapuscinski som journalist avslöja de erbarmliga villkoren vid järnverket Nowa Huta - Polens stolthet. Sådant gjorde man inte ostraffat, men hans påståenden visade sig vara riktiga och försvarades av arbetarna så istället fick tjugotreåringen medalj. Därefter börjar Kapuscinskis färd ut i världen.
Han blir så småningom utlandskorrespondent för den polska nyhetsbyrån PAP. Först ville han till något exotiskt land så han föreslog sin chef Tjeckoslovakien (!), men han fick istället åka till Indien. Snart är det emellertid Afrika som står överst dagordningen. Även om Kapuscinski skrivit om Iran, om Mellanamerika och om det sovjetiska imperiet, är det denna kontinent som är förbehållen hans största kärlek.
Villkoren kostade på. Byrån var fattig och Kapuscinski skulle ambulera som ensam korrespondent mellan ett femtiotal stater. Andrzej Wajda beskriver honom i av sina filmer som mannen som inte kunde sitta still. Han kommer och far, men lämnar berättelser efter sig (senare skriver han "Jag tål inte skrivbord. Jag har aldrig haft något..."). Det är lätt att föreställa sig strapatserna, men som en följd har han bevittnat tjugosju statskupper, rest genom öknar utan hopp om vatten och vaknat ur en malariasäng med Idi Amin ovanför sig.
Ryszard Kapuscinski blev efter hand vittnet till den väldiga historiska händelse som avkolonialiseringen utgjorde. Det är under dessa efterkrigsår som rader av afrikanska stater förklarade sig självständiga, men i tragiska steg som ledde in i vakuum av ekonomisk kleptokrati och politisk konvulsion. Hos Kapuscinski kan vi följa ett närmast shakespearskt scenario i ständigt nya scenografier. Hans författarskap är alltså inte bara en ypperlig reselitteratur utan i sin kärna en undersökning av maktens anatomi i resonerande former.
Den absoluta maktens styrka visar sig vara bräcklig, den krackelerar snart av sina inre motsättningar, sjukligheter och absurditeter. En befrielse tar vid men där ordet frihet snart kan växlas in mot en ny maktfullkomlighet. Det är i synnerhet maktens mentalitet som Kapuscinski synar - dess illitterata banalitet, dess dumsmarta förslagenhet, dess besatta egenkärlek och krypande rädsla. Hos Kapuscinski finns alltid en spegling mellan makten och de maktlösa. Det är däremellan som historien äger rum.
Men omvänt handlar Kapuscinskis böcker också om resor genom land av skönhet och sagor. Trots alla umbäranden finns det alltid en människa att möta längre fram. Eller en berättelse att lyssna till. Kapuscinskis reseberättelser blir på så vis en sorts post-koloniala odysséer.
"Jag önskar jag kunde förmedla vad Afrika var likt. Jag har aldrig erfarit något liknande. Afrika har sin egen personlighet. Ibland en ledsen personlighet, ibland ogenomtränglig, men alltid omöjlig att upprepa. Afrika var dynamiskt. Det var aggressivt, attackerande. Och jag tyckte om det. Efteråt, nu, när finner jag mig själv i lugna lägen, under stabila europeiska villkor blir jag uttråkad."
Ryszard Kapuscinski förvandlar alltså reseberättandet till vaksam litteratur som gång efter annan kliver in i novellen och i romanen för att uppfinna berättandets verklighetsvillkor på nytt. Det är ett berättande där han successivt blir del av berättelsen. Han beger sig in i det som han på latin kallar silva rerum. Skogen av ting. Han reser med mängder av böcker i kappsäcken, men utan kamera och bandspelare. Det räcker med penna och papper. Att se och lyssna. Nyfikenheten är hans redskap, medan rastlösheten är hans drivkraft. Det är uppenbart att han vill uppfinna en ny sorts litteratur som hela tiden vänder sig utåt.
Kapuscinski har berättat att allt började med rak journalistik på fältet, men när den väl var hemsänd kände han en djup otillfredsställelse. Han började skriva på nytt, men nu med ingång i den egna känslomässiga erfarenheten. Det verkliga skeendet var alltid mer komplext - med sin atmosfär, mångfalden av sinnliga intryck, rykten och farhågor. Vad som då växte fram var en samtidshistorisk vittneslitteratur där han hela tiden är i ögonhöjd med skeendet, där han bibehåller åskådlighetens mänskliga skala. Det är ett äventyr att följa.
Ryszard Kapuscinski är fylligt översatt till svenska och jag skall introducera hans böcker i korta drag.
En dag till att leva (1976 (sv öv 1987):
Kapuscinski skildrar det kaotiska, besinningslöst blodiga inbördeskriget i Angola. Det är ett klassiskt krigsreportage med driv och stilistisk ekonomi som skulle väcka Hemingways avund.
Kejsaren 1978 (sv öv 1983)
Boken om Haile Selassies sista tid vid makten i Etiopien är närmast en dokumentär roman - betvingande som en Kafkaparabel om den spöklika ovissheten och rent litterärt Kapuscinskis främsta prestation. Platsen är Palatset där den skrumpne kejsaren sitter i ständig audiens omgiven av ett hov ränksmidare och sjaskiga fursteslickare i ständig inbördes kamp. Landet är kejsarens egendom och där går lojalitet, det vill säga servilitet före talang.
När en hungersnöd rasar bekommer det inte Palatset. Den skamlöst girige finansministern utkräver istället tullavgifter på de europeiska hjälpsändningarna. Efter hand bildas ett konspiratoriskt Anti-Palats. Kasernens upprorsmakare säger sig handla i Kejsarens namn och Kejsaren kan inget annat än bekräfta det. Steg för steg töms så Palatset på hovmän till dess att Salomos ättling, att malätna lejonet av Juda sitter spökligt ensam på sin tron. Man tar inte miste på Kapuscinskis vrede - detta är en Kejsare som varken läste eller skrev. Han brydde sig inte.
Boken får sin styrka som ett ironiskt kollage av anonyma vittnesutsagor och den sardoniska variationen av kejserliga epitet, men också oförglömliga scener. Som den där Hans Högst Enastående Majestät tillkallat svenska läkare som för hovhälsans skull skall genomföra ett gymnastikprogram med dekreterad obligatorisk närvaro: "det värsta med gymnastiken var att när en grupp hovmän samlades i en salong för att vifta med armar och ben brukade konspiratörerna marschera in och föra hela gruppen till fängelset."
Shahernas Shah (1982 (sv öv 1986)
Kapuscinskis andra skildring av en envåldshärskares fall - den omätligt högmodige och girige Shah Reza Pahlavi på påfågelstronen. Hans maktinnehav vilade på hemliga polisens totala sadism och de gränslösa oljeinkomster som han skulle bygga Den Stora Civilisationen med, men eftersom den högutbildade eliten flytt landet och lämnat efter sig en samling illitterata oljetölpar ("petrobourgeosie") slutar detta ekonomiska trolleritrick i katastrof - och revolution. Det är Kapuscinskis mest analytiska bok, en studie i maktens arrogans och revolutionens anatomi. Han kan dra en slutsats: "Den ganska begränsade arsenalen av politiska tricks har inte förändrats på tusen år."
Fotbollskriget (1988) (sv öv 1988)
Bokens titel kommer från Kapuscinskis lysande reportage om kriget som utbröt mellan El Salvador och Honduras 1969 efter Honduras förlust i en fotbollsmatch (3-2 i kontroversiell förlängning). Kriget varade i hundra timmar och krävde 6 000 liv. Två arméer, samma uniformer, bondpojkar som letar efter skor att ta med sig hem. Kapuscinski var ende korrespondenten på plats.
Annars är Afrikareportagen de vägande; statskupperna, tropikapatin, stamhatet, malarian och grymheterna - den farsartade kuppen i Dahomey, den djuriska skräck som fraktionerna spred i Nigeria: "Ingen officer vet när han går och lägger sig om han ska vakna nästa morgon. Den som vill begripa Afrika måste läsa Shakespeare." Mest givande är dock det psykologiska dubbelporträttet av Algeriets Ben Bella och efterträdaren Boumedienne. Här finns maktskiftets återvändande scenario av paranoia. Ben Bella: "Villa Joly blev allt tommare...Han slutade att lita på någon. Folk var antingen konspiratörer eller sabotörer."
Imperiet 1993 (1993)
Imperiet är en av de bästa reseskildringar jag känner. Resan genom Sovjetunionens sammanbrott tar två år och 6000 mil och får ett preludium i ungdomens möte med Sovjet och ett postludium i dagens frigörelsekrig i Nagorno-Karabach. Kapuscinski beger genom Transkaukasus överdådiga etniska mosaik, mot de centralasiatiska republikernas nomadvärldar, genom den ändlösa sibiriska lervällingen och når Kolyma - Gulagarkipelagens nedersta krets av mardrömslik köld och umbäranden.
Det är en polyfonisk skildring av personer och platser, atmosfärer och klimat, dofter och syner, men också en kultur- och civilisationshistoria som vrids runt stalinismens förödelse av landet och dess själar. Landet förvandlas till ett enda fångläger och produktionen av taggtråd är så krävande att det inte finns råvaror nog för att producera samhällsförnödenheter. I Stalins Sovjet blir kyrkor till fähus och ikonerna till skärbräden. På massavrättningsplatserna i Ukraina byggs nöjesfält med dansbanor och skrattkabinett.
Imperiet är en levande fresk av liv och öden, men också en studie i den statliga stöpformen Homo Sovieticus, en person fixerad i tankeförlamning, med nedisad själ och sedvanesadism i blicken eller bara i dödstrött väntan på ett aldrig infriat vanligt, anständigt liv. Mot detta bilden av Armeniens slösande rika historia och ett myller av precisa iakttagelser.
Ebenholts 2000 (sv öv 2000)
Kapuscinskis mest omfattande Afrikabok rör sig genom Sudan, Somalia, Liberia, Etiopien, Tanzania... Han är den vite i ett hav av svarta som hela tiden försöker ta sig ut ur sitt hudfärgsreservat för att se det Andra Afrika där de verkliga livsvillkoren uppenbarar sig. Han färdas genom öken i förblindande hetta, han berättar om kons helighet i Sudan, kamelens upphöjdhet i Somalia och brunnens djupa betydelse i Etiopien. Att äta ett mål mat om dagen kräver noga förberedelser - vägen till veden och vägen till vattnet är lika lång som livsviktig.
Kapuscinski återkommer också till den politiska kuppens mekanismer - till Liberias historiska tragedi från americo-liberianernas apartheidsystem till det förödande inbördeskriget med genomkorrupta presidenter som Tolbert och megalomana slaktare som Charles Taylor. Kapuscinski sammanfattar: "Historien är ofta en produkt av tanklöshet. Den är ett barn av människors dumhet, en framtid av ett förmörkat sinne, av idioti och vanvett. Och då görs historien av människor som inte vet vad de gör och inte bara det, som inte vill veta, som förkastar en sådan möjlighet med vämjelse och vrede." Kapuscinski kan som sagt sin Shakespeare.
På resa med Herodotos 2004 (2006)
Kapuscinskis senaste bok är en historiefilosofisk essä där hans 2500 år gamla resesällskap är historieskrivningens fader, Herodotos, som vittnade om världens horisontella yta där det avlägsna plötsligt blir nära, där hemtrakten blir en liten cirkel gemensamma för alla andra hemorter. Varje sådan cirkel lägger något nytt till världens mångfald. Han återkommer från sin första resa till Indien 1956 och landar i Warszawa 1956. Varje hemtrakt är så sett granne med hela världen. Geografins utsträckning lodar historiens djupled. Det är som han landade i Pinsk, men den flygplatsen finns inte längre. Piloter som brukade landa där berättade att marken svajade. Skälet var att det var platsen för Stalins massavrättningar. Nu är flygplatsen riven och Pinsks store son Ryszard Kapuscinski är död i Warszawa.
