Om man tacklar politiska problem med fyndiga liknelser kan oron för framtiden dämpas. Ta överbefolkningen som exempel, hur ska mänskligheten klara sig?
Tänk dig ett handfat där proppen sitter i. Vatten forsar ur kranen och ytan stiger hastigt. Som tur är finns ett hål längst upp som gör att vattnet rinner undan. Voilà, världen är räddad. Den haltande bilden är inte Ernst Billgrens, men den dyker upp i minnet när konstnären i sin Rasism för nybörjare gång på gång förenklar världen genom halsbrytande tankeexperiment. Billgrens variant av ovanstående är följande: extrem överbefolkning är inget problem. Om människor dör löser sig ju problemet på egen hand.
Det är naturligtvis sant, men det säger ingenting om lidandet som uppstår när människor svälter ihjäl. Det är just de saknade resonemangen om lidande som är den blinda fläcken när Billgren, efter att tidigare ha skrivit underfundiga böcker om konst, nu tar sig an rasismen.
Talar från ett stort avstånd
Själv säger han sig vilja ge ett ”så gott beslutsunderlag som möjligt” åt potentiella rasister. Ett underlag som inte baseras på åsikter, eftersom åsikter är förrädiska världsbilder som formar och styr oss. Billgren vill avslöja hur vi tänker, så att människor själva kan fatta informerade beslut. Men eftersom han inte är intresserad av analys eller empiri är det svårt att läsa de korta kapitlen där mat- djur- och idrottsliknelser utgör grunden som annat än associativa samtal vid middagsbordet.
Trodde du att rasismen var en strukturell maktordning där vissa grupper underordnas andra? Tänk igen! När Hollywood gör filmer om vita slavägare och svarta slavar så är det på grund av att man vill förminska svarta amerikaner genom att visa dem som svaga.
Någonstans i bakgrunden nickar Kanye West uppskattande, han som för ett par veckor sedan yttrade att 400 års slaveri kanske till och med måste ses som ett val. Förr demoniserade man judar genom att kalla dem råttor, i dag är det rasisterna som får epitetet slängt efter sig. Det tål att tänka på – tycks Billgren mena, men är det verkligen en rimlig jämförelse?
Problemet är att Billgren inte kontextualiserar sin egen utgångspunkt. Han talar som från ett stort avstånd och tycks förstå rasismen som en estetisk fråga, snarare än en etisk och politisk verklighet. Rasismen angår och påverkar oss alla, oavsett om vi utsätts för den eller tjänar på den. För att motverka rasismen krävs det så klart att den som inte själv är underordnad lägger sina egna åsikter åt sidan. Det vill säga, visar en vilja att lyssna på dem som underordnas, om analysen inte bara ska rinna ut i sanden.
Duger inte som utgångspunkt
När Ernst Billgren i stället lyfter fram att de judar som var vakter, så kallade kapos, i koncentrationslägren var lika grymma som alla andra, samtidigt som han ödslar kraft på att omvandla rasisten till en nostalgiker som saknar mångfalden innan globaliseringen – blir resultatet allt annat än opolitiskt eller fritt från de där åsikterna som författaren värjer sig mot.
Det duger inte som utgångspunkt för en diskussion om rasism.
Som exempel på en bok som i sin vägran att ta ställning fullkomligt dryper av ideologi, är Rasism för nybörjare däremot ytterst intressant.
