Erik Andersson: På 50 år fyller man Hjälmaren med rödslam

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Ett bra argument under kärnkraftsdebatten var att det inte fanns något sätt att ta hand om avfallet. Inte ens ”absolut säker slutförvaring” där plutoniumet göts in i tjocka kopparkapslar och borrades ner hundratals meter i urberget dög om man betänkte den långa tid under vilken avfallet skulle fortsätta att vara giftigt.

Något motargument fanns inte. Ändå var det som om frågan om slutförvaring inte fick någon riktig tyngd i debatten. Kanske var den inte relevant: vi kan inte bekymra oss så mycket om kärnkraftsavfallet när vi inte bekymrar oss om allt annat avfall.

Jag tänker på det nu när en damm har brustit i Ungern och skickat ut en obegriplig mängd rödslam över byar och åkrar. Nyhetsrapporteringen har visat hur människorna klafsar omkring i bly- och arsenikgyttja ungefär som sjöfåglar efter en oljekatastrof. Kritik har riktats mot aluminumbolaget som inte har inspekterat sin damm ordentligt och inte byggt den ordentligt heller för den delen.

ANNONS

Själv undrar jag mer över vilken tanke som ligger bakom sådana här dammar. Om det är så att man vid ­aluminiumframställning får ett giftigt avfall så måste det väl finnas ett bättre sätt att ta hand om det än att lägga det i en stor damm?

Den enda rimliga lösningen på kärnkraftsindustrins avfallsproblem är att man slutar framställa avfallet. Gäller det även andra industrier? Det är naturligtvis en naiv fråga. Det finns knappast några trollerimaskiner där man matar in tungmetaller i ena änden och får ut en kopp rogivande kamomillte i den andra. Om man läser om avfallshantering stöter man förr eller senare på ord som upplag, deponering och dumpning. I Nationalencyklopedin skriver Nils Tiberg att de dominerande metoderna för att ta hand om avfall ”utgör kortsiktiga lösningar, som flyttar problemen i tid och rum”.

För att återgå till aluminiumframställningen så tycks det vara så att den vanligaste processen använder bauxit som råvara: hälften blir aluminuimoxid och hälften rödslam. Om vi antar att man årligen bryter 100 miljoner ton bauxit, en siffra som var giltig för tjugo år sedan, så innebär det 50 miljoner ton rödslam. Det är ändå rätt mycket, det motsvarar … ja, vad skall vi säga … om vi för enkelhets skull låter ett kilo rödslam ha volymen en liter …

ANNONS

Tja, på femtio år fyller man Hjälmaren.

I så fall skulle jag inte känna mig nöjd ens om statliga inspektörer av den mest oförvitliga sort dagligen inspekterade stränderna.

ANNONS