Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Erik Andersson: Erik Andersson: Fripassagerare i rabatterna

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

På besök i Västervik för ett tag sedan tänkte jag att det kunde vara dags att läsa något av stadens store son, entomologen och författaren Fredrik Sjöberg. Hur rätt hade jag inte! Till att börja med föreföll boken handla om den mångsysslande Gustaf Eisen, som var Strindbergs ungdomsvän och som var ivrigt verksam under ett långt liv med sådant som att inventera Gotska Sandöns flora och fauna, forska om daggmaskar, grunda en nationalpark i västra USA och skriva en konsthistorisk traktat om den heliga graalen. Någonstans däremellan fann han tid att odla russin och fikon i Kalifornien, och därifrån har boken hämtat sin ­titel: Russinkungen (2009).

Någon regelrätt biografi är detta inte. Eisen presenteras i brottstycken och anekdoter, interfolierat med glimtar ur författarens eget liv. Hur det här kan fungera förstår jag inte riktigt: man blir lika intresserad av det självbiografiska som av det biografiska, och genom växelklippningar upprätthåller författaren skickligt spänningen.

En förklaring kan vara att Fredrik Sjöberg fortlöpande funderar över varför han intresserar sig för Eisen, och att han genom denne försöker förstå sitt eget liv. Det här sättet att tänka smittar av sig på läsaren. I ett särskilt atmosfärrikt barndomsminne från Västervik förekommer doften från renfana, en kärv söt tjärig doft som fick mig att tänka på mina egna blygsamma erfarenheter av växtvärlden.

Sjöbergs specialitet är blomflugor, och det enda jag vet om dem är att det hos dem förekommer mimikry, det vill säga att vissa av flugorna försöker se ut som större och farligare getingar. Jag tycker mig ha observerat en liknande strategi hos ogräsen i trädgården. I stånden med höstflox smyger sig inte sällan gullriset in i hopp om att undgå upptäckt. Pionerna har en annan sorts fripassagerare som gör allt för att se ut som pioner. Hallonen trodde jag var förskonade från den här sortens biologisk bedräglighet – till härom året då inte en eller två utan uppemot fyrtio höga stänglar renfana stod och sträckte på sig längs långsidan på hallonlandet.

Det var en dråplig syn. Renfana är inte påfallande likt hallon. Fräck­heten i tilltaget imponerade på mig, och jag beslöt att de fick stå kvar tills de hade blommat och sedan flyttas till en lämpligare plats.

Själv blev jag igenkänd och ertappad den sista dagen i Västervik när jag var på en lekplats tillsammans med yngsta dottern. Några tonårstjejer satt där och hängde, och efter en stund ropade en av dem till mig:

Du där!

Ja? svarade jag.

Är du Björn Ulvaeus?