Det är söndag och Eric Bibb har en ledig dag från turnerandet som ska ta honom till Göteborg och Storan den 4 december. Han är här med jämna mellanrum, det är nästan som att bluesmannen från New York som flyttade till Göteborg för drygt trettio år sedan är på en "never ending tour".
– Lite så känns det faktiskt, men jag har på många sätt roligare än någonsin förut. Låtarna till mitt nästa album är bland de bästa jag har skrivit, konstaterar, 68-åringen på mjuk engelska.
Skivan heter "Dear America" och Eric Bibb hummar jakande när jag undrar om den kan beskrivas som ett öppet brev till hans gamla hemland. Är det till och med möjligen lättare för honom att betrakta Amerika med lite distans både i tid och rum?
– Jo, så är det nog. Jag känner mig trygg här i Sverige och det gör att jag kan utvecklas och vara fri med min musik och min kreativitet. Men jag åker fortfarande till USA regelbundet, delar av skivan spelas in i New York.
Känner du dig inte trygg där?
– Inte på samma sätt som i Sverige. Som färgad i USA blir man dagligen medveten om att man är utsatt, att våldet inte är långt borta. Visst finns det rasism även i Sverige, men inte på samma nivå. Samhället är inte lika förgiftat här. I USA finns historien liksom i blodet, på gatorna, överallt.
Eric Bibb vet, uppväxt som han är i en familj som befann sig mitt i medborgarrättsrörelsen. Hans pappa Leon var folkmusiker och hemmet i Queens, New York var i början av 60-talet en samlingsplats för protestsångarna som annars höll sig runt Washington square park på nedre Manhattan.
Dylan var där. Joan Baez också. Leon Bibb gick dessutom med i protestmarschen mellan Selma och Montgomery i Alabama våren 1965. Det finns bilder där han delar mikrofon med Baez och Harry Belafonte.
– Medborgarrättsrörelsen och vad den åstadkom får inte glömmas bort, vi måste fortsätta arbeta för allas lika värde, mot rasismen. Och då får vi inte glömma bort historien, det är bland annat det min nya skiva handlar om.
Eric Bibb tog med sitt engagemang över Atlanten. Tillsammans med sonen Rennie Mirro, som själv vittnat om hur han misshandlats av skinnskallar under 90-talet, satte han får två år sedan upp den självbiografiska föreställningen "Tales of a blues brother".
– Det var en fantastisk idé av Rennie, sättet som vi gjorde den på har hjälpt mig mycket. Den blev som en katapult in i ett helt nytt att skriva och uttrycka mig, konstaterar Eric Bibb.
– Att vara musiker och låtskrivare är ett ständigt lärande, man blir aldrig klar. Men det är något fint, att veta att man går en livslång match med musiken. Och för mig finns ingen bättre metod att komma underfund med världen och med mig själv, säger han.
Vad är det med bluesmusiken som gör att den fortfarande finns kvar?
– Den så djupt rotad i våra medvetanden. Från den afrikanska rotmusiken till Amerika, via "work song" och "gospels" och vidare till soul och rock. Den är inkluderande, den är underhållande men den också ett verktyg för överlevnad. Den uttrycker det som gör oss till människor.
Du har själv en växande publik, hur sen den ut?
– Alla möjliga åldrar, men de har mycket gemensamt. Liknande stil, liknande värderingar. Jag brukar tänka att oavsett om de kommer från Sverige, Frankrike eller Australien skulle de ha kul ihop på en fest.
Men du som har ett budskap med din musik, du känner inte att du...?
– "... are preaching to the choir"? Jo, absolut. Men kören behöver någon som predikar för den ibland. Och som musikalisk predikant behöver du lära dig att vässa dina budskap. Kören behöver styrkas och få energi. Vi lever i hårda tider och jag ser mina spelningar som ett tillfälle för både mig att och min publik att samla kraft. Sedan kan vi gå ut och påverka andra människor i en rimligare riktning.
Eric Bibb
Ålder: 68 år
Familj: Hustrun Ulrika Bibb och sex barn. Bland annat skådespelaren och dansaren Rennie Mirro, som i sin tur är halvsyskon med sångerskan Sarah Dawn Finer.
Bakgrund: Har gett ut drygt tjugo album sedan början av 70-talet och turnerat runt världen.
Aktuell: Spelar på Storan den 4 december.
