Den turkiske regissören Emin Alper, aktuell med filmen ”Burning days”, som nu kommer att visas på Göteborg filmfestival, meddelade i december att Turkiets kultur- och turistministerium har krävt återbetalning av stödet de gett filmen.
Alpers nya film som innehåller ett homosexuellt förhållande mellan två män blev i landets stora tidningar en måltavla för anti-hbtqi-motståndare. På nätet attackerades den av islamistiska krafter. Man krävde att kulturdepartementet skulle genomföra en striktare finansieringspraxis och hävdade att Alper hade ändrat manuset efter att han hade fått finansieringen.
Alper själv skriver att manuset genomgår förändringar under varje inspelningsdag, just för att man på plats måste justera vissa dialoger och/eller sammanhang. Handlingen – som ministeriet hade känt till innan filmningsprocessen hade påbörjats – har dock inte ändrats. Det var först i samband med Cannesfestivalen som regissören började kritiseras. Kritiken ökade efter att Alper vann ett antal priser på Antalya filmfestival. I sitt tal kritiserade han nepotismen och den politiska korruptionen i landet.
Anklagelser, förbud och fängslanden är inte något nytt när det kommer till Turkiets filmproduktion. Med jämna mellanrum förbjuds filmer med ämnen som regimen anser är opassande. Det kan handla om teman som ses som för vänligt inställda till kurder eller andra minoriteter. Det kan också röra sig om filmer som inte faller i linje med regeringens strikta moralsyn.
Många regissörer vittnar om att situationen har blivit värre under de senaste tio åren. Det började med Antalya filmfestival 2014 när makten försökte förbjuda en dokumentär om massprotesterna mot regeringen i Gezi under 2013. Det resulterade i en omfattande bojkott av festivalen från turkiska filmskapare. Vid nästa års festival tillägnade regissören Tolga Karaçelik ett pris för filmen Ivy till journalister som stod inför rätta för spionage och terroristpropaganda efter att ha rapporterat om illegala turkiska vapentransporter till Syrien. Flera regissörer och journalister är fängslade eller åtalade för att ha gjort filmer om – för regimen – kontroversiella ämnen.
Det kan också röra sig om filmer som inte faller i linje med regeringens strikta moralsyn.
I dag finns det ändå ett antal viktiga auteurer som regelbundet visar sina verk på världens största filmfestivaler. Förutom den redan nämna Emin Alper har regissörer som Nuri Bilge Ceylan, Yeşim Ustaoğlu, Semih Caplanoğlu, Özcan Alper, Zeki Demirkubuz varit viktiga för den samtida turkiska filmen.
Dessa filmare representerar olika aspekter av nationens identitet och maktkonflikter på skilda nivåer, inom hemmets väggar, men också inom ramen för sociala, religiösa och politiska världar. Särskilt ofta förekommande är historiska perspektiv på de senaste femtio åren, det vill säga de stora politiska förändringarna sedan statskuppen 1980, även om vissa historiska skildringar sträcker sig längre bort i tiden. 2015 skrevs filmhistoria när kortfilmen ”Homo Politicus” gjordes. Haci Ormans film är den första filmen om folkmordet på armenier och skulle ha visats på Istanbuls filmfestival 2015.
Turkiets kulturdepartement censurerade dock programmet genom att förbjuda en kurdisk film från att visas, vilket gjorde att alla turkiska regissörer ställde in sina visningar som ett sätt att visa sitt stöd. Den bortcensurerade filmen – "North" – dokumenterar livet för PKK-medlemmar och regeringen uttalade sig om att "PKK-propaganda" inte har någon plats i ett demokratiskt samhälle.
Om vissa teman anses kontroversiella, vilka filmer är det som ses med blida ögon av regimen? När det kommer till politiska verk som följer dess ideologi finns det ett par filmer som står ut, inte bara på grund av det politiska tilltalet utan också för sin uselhet.
Filmen floppade och var en sådan besvikelse att många biografer visade den gratis efter bara ett par dagar.
Den mest usle är kanske ”Kod Adi: K.O.Z.” från 2015, en thriller som skildrar bråket mellan Erdogan och Fethullah Gülen. Gülen, känd för sina jämförelsevis moderata åsikter, hade en nära relation med den alltmer autokratiske Erdogan tills en korruptionsskandal 2013 slet dem isär. Här finns inga gråzoner, karaktärerna är helt tvådimensionella och framförs av skådespelare som verkar ha fått sin yrkesutbildning av robotar.
Filmen ska föreställa en spionthriller men det finns ingen spänning eller några förståeliga motiv. Det är omöjligt att avgöra vilket element som är sämst. Klippningen förvirrar och är som bäst primitiv. Manuset är obegripligt, kameraarbetet amatörmässigt. Filmen blir till slut upprörande även för oss som utan problem kan se charmen i en C-film, och det förstod även publiken. Filmen floppade och var en sådan besvikelse att många biografer visade den gratis efter bara ett par dagar.
”Reis” handlar om presidenten Erdogans tidiga politiska karriär, med fokus på hans barndom i Istanbul, hans tid som Istanbuls borgmästare från 1994 till 1998 och hans korta tid i fängelse år 1999. Filmen hade premiär sex veckor före folkomröstningen om att ändra grundlagen och ge presidenten utökade befogenheter.
Filmen är en märklig melodram, både enformig och överdriven. Den handlar om presidentens väg till politiken men också vad han tror sig representera i sitt ämbete. Den grymma militären är blodtörstig och Erdogan representerar den lilla människan. Han nickar som pojke dessutom in segermål inför jublande massor och räddar valpar från brunnar. Han är rättvis, vän med arbetare och den vanliga människan på gatan. Ironiskt nog vägrade filmens regissör Hüdaverdi Yavuz att närvara vid filmpremiären eftersom filmteamet inte fått betalt.
Ironiskt nog vägrade filmens regissör Hüdaverdi Yavuz att närvara vid filmpremiären eftersom filmteamet inte fått betalt.
”Reis” floppade också. En av anledningarna var förmodligen att presidenten redan förekommer konstant på tv och att hans anhängare därför inte förstod varför de skulle betala för att se honom på den vita duken. Märkligt nog har Erdogan varit tyst om filmen, vilket har lett till spekulationer om att han och hans parti också är missnöjda.
Året därpå lät man fängsla filmens producent, Ali Avci, efter att denne släppt en trailer för en ny spelfilm som skulle skildra den misslyckade statskuppen 2016. Trailern väckte offentlig uppståndelse eftersom det förekom fiktiva scener som visade medlemmar av Erdogans familj ligga skjutna samt en arméofficer som riktar pistol mot presidenten. Trailern tolkades som terrorhot, Avci blev anklagad för att vara Gülenist, något han förnekade, och dömdes till sex år och tre månader i fängelse.
Surfar man in på produktionsbolaget Kafkasör Film Academys hemsida – som inte gjort några andra filmer i sitt namn och har skapats av en fastighetsinvesteringsfond specifikt för detta – ser man att teamet tar avstånd från Avci och menar att han lurat omvärlden att han varit inblandad i produktionen. Ingen går säker.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Guide till Göteborgs filmfestival – hitta rätt i programmet
LÄS MER:Recension: ”Holy spider” i regi av Ali Abbasi
LÄS MER:Kvinnors uppror mot förtryck präglar iransk film
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
