Själva grundförutsättningen för den ungerske författaren Péter Esterházys sista bok Bukspottskörteldagbok är just att det är hans sista. När Esterházy i april 2015 diagnosticeras med bukspottskörtelcancer bestämmer han sig för att skriva om sjukdomen i dagboksform. Tanken att publicera texten verkar finnas med redan från start, liksom att inte redigera så mycket i den.
LÄS MER: Esterházy använde humorn som vapen
Ändå är Bukspottskörteldabok varken omedelbar eller enkel i sitt tilltal. Som sjukdomshistoria betraktad är den udda. Esterházy förhåller sig trotsigt till sjukdomen. Han kallar den för lilla fröken Bukspott eller lilla slemfröken och laborerar också med idén om att låta texten utvecklas till en kärlekshistoria mellan kroppen och cancern. Istället väljer han en mer pornografiskt anstruken väg som fyller slagordet "fuck cancer" med en helt ny, konkret mening. Det är bara en av dagbokens många utvikningar. Cancern blir ett tillfälle för metalitterära lekar, av just den typ som brukar återfinnas i Esterházys böcker.
Trött på beklaganden
Men sina mest intressanta iakttagelser gör ändå Esterházy när han koncentrerar sig på sjukdomen. Med intresse följer han hur omvärlden förändras av den. Först njuter han av den plötsliga vänligheten och hänsynen, sedan känns det tungt att orsaka sina nära sorg och till slut, när hans sjukdom blivit offentligt känd, blir han trött på alla beklaganden som stör honom i hans arbete. För Esterházy fortsätter både att läsa och skriva, i dagboken och på andra projekt vid sidan av.
LÄS MER: Fyra dagar ur en bukspottskörtels dagbok
Hur skall man kunna skriva om döden när man inte vet något om den? funderar han. Mycket riktigt undviker Bukspottskörteldagbok döden som ämne. Istället är det framför allt sjukdomens monotoni som framträder i boken. Det är måltider som går eller inte går att äta och vars smak går eller inte går att känna. Det är de regelbundna läkarbesöken och de regelbundna cellgiftsbehandlingarna. När Esterházy betraktar sina skröpliga medpatienter i väntsalen tänker han att kroppen kanske inte var en så god idé: "Skapelsen är alltför konkret":
Esterházys sista bok
Trots det envisas Esterházy med ett ofta muntert tonläge. Bukspottskörteldagbok är en en bok präglad av kärlek till livet och till litteraturen. Men även om splittringen hör till Esterházys metod blir tankarna i den ofta väl splittrade och spridda. Infallen är något för många och drivna något för långt. Å andra sidan träder stundvis isande insikter fram ur texten som att cancern, alla postmoderna lekar till trots, är mer än ett ord.
LÄS MER: Allt skälver i grunden
Bukspottskörteldagbok följer cancern under ett år, fram till mars 2016 där anteckningarna de sista månaderna blir allt glesare. I juli samma år dör Esterházy, 66 år gammal. Själva boken slutar dock på ett annat sätt. I sista stycket återvänder Esterházy till dess början genom att skriva om hur han tar fram dagbokshäftena, börjar skriva rent och redigera dem. Och kanske kan man tänka sig att Esterházy genom att på detta sätt göra sin dagbok till en cirkel lurar till sig evigt liv, i alla fall i litteraturen.
