Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ensammast i leklandets lämmeltåg

I det andra vykortet från populära utflyktsmål beger sig Malin Lindroth till Skara Sommarland och känner sig lätt bedövad när hon bombarderas med skojigheter från alla håll.

Det är svårt att tänka sig en sämre gäst på ett sommarland än den som kommer utan sällskap, extra fickpengar eller ens barn. Är man, som jag, dessutom farträdd har man verkligen lyckats pricka in nästan varenda egenskap som inte passar in i sammanhanget. Ändå – eller just därför – är jag riktigt sugen på att åka till Skara Sommarland. Kalla det nyfikenhet eller en tro på att världen faktiskt blir en lite bättre plats när vi kliver in i sammanhang där vi inte har en given plats och insisterar på att höra dit. Oavsett vilket går jag nu här, ensammast i lämmeltåget av mammor, pappor och barn, längs raden med smattrande flaggor, som leder oss från busshållplatsen vid Axevalla travbana mot sommarlandet

Nästa år har det gått trettio år gått sedan Bert Karlsson började bygga parken i grusgropen, öster om Skara; en park som sedan har fallit och rest sig ett flertal gånger, från åttiotalets succé med 800 000 besökare per år till nittiotalets konkurshot och vidare in i en ny period som turistmagnet. Ändå känns vägen där vi går förvånansvärt ödslig och lång, som om nästan ingen hade gått den före oss. Var är ballongförsäljarna? Orkestrarna? Maskotdjuren som ska hoppa fram och välkomna oss?

Det enda man nu hör är det ödsliga skramlet från en rosa rullresväska som dras av kvinnan framför mig.

Så sammanbitna vi är där vi går mot roligheterna. Om man såg oss på avstånd, och inte kände till vad som hägrade där borta, skulle man aldrig kunna räkna ut vart detta lilla sällskap är på väg. Vi går raskt, lite framåtböjda i motvinden, som om vi var på väg till ett arbete.

Nu är jag inne på sommarlandet och har hunnit gå omkring en stund. Vädret är grått och kyligt. Då och då kommer en skur med regn. Aldrig i mitt liv har jag sett så mycket roligheter av vitt skilda slag i en så vildsint mix; det är extra av allt som gäller – och så lite till på det

Här finns ett vattenland med alla varianter av rutschbanor och pooler. Roterande kor och båtar, fria fall och vattenshow. Ett tuffande tåg och en fallucka som leder ned under jord och ett hjul som tycks fungera som ett stort hamsterhjul för barn. Blåa av köld slänger barnen sig ned för årets stora nyhet vattenrutschbanan Big Drop.

Lite kluven jag känna mig inför detta vilda överflöd. Å ena sidan kan man lätt bli bedövad, när man bombarderas med skojigheter överallt ifrån. Å andra sidan finns det något oemotståndligt skruvat i detta hejdlösa mischmasch, som mest av allt liknar en feberdröm som Lewis Carroll kunde ha drömt innan han började skissa på Alice i Underlandet. Människans önskan att ha skoj är sannerligen omättligt och här visas den upp helt oförblommerat utan förskönande omskrivningar. Kanske är det inte jättestor skillnad på att resa till Skara Sommarland och att befinna sig i säg en hotellbar, klockan två på natten, under bokmässans första dygn. Samma känsla av att festen måste pågå och pågå och på inga villkor får ta slut har jag känt på båda platser.

Tänk, om man skulle låta någon ta en bild, kanske en där man poserar med ballong och spunnet socker, och skicka hem till systersönerna. ”Moster Solokvist lever rullan på Skara Sommarland”. Tanken är lite lockande, men får stanna vid en tanke.

Överhuvudtaget är det mycket som stannar vid tankar under detta mitt livs första sommarlandsbesök. Om jag vore lite modigare hade jag gärna spelat Den Ensammas roll fullt ut: ta ett enmansdopp i sagopoolen eller varför inte tillbringa natten i ett enmanstält på campingen som hör till Sommarlandet, komma tillbaka tidigt nästa morgon och fortsätta leka, än mer ohämmat.

Kort sagt, bli den person som med sin blotta närvaro utmanar den variant av lycka som hela den här verksamheten kretsar kring, bli en Mårra i familjeparadiset.

Istället blir det så att jag mest strosar runt och tittar, lite i utkanten. Känslan av att vara malplacerad i sammanhanget följer mig, men inte alls så påträngande som jag räknat med. Faktum är att Skara Sommarland, med sin översvämmande attityd, blir en bättre upplevelse än jag hade räknat med Om Liseberg är den coola, samlade, snygga storasystern från stan är Sommarlandet stökiga Lillan som aldrig haft intresse av att föra sig; en otidsenlig osnygghet som man i slutet av dagen bara måste tycka om.

Är tiden på väg att springa ifrån den här sortens lekparadis? Lite den känslan bär jag med mig ifrån parken. Nitton år efter att Bert Karlsson gjorde sig av med sitt sommarland pratar de nya ägarna Parks & Resorts Scandinavia om parken som en turistmagnet och ”barnfamiljernas bad-och nöjesfavorit”. I en tid som svämmar över av nöjesutbud kan man undra hur länge ett sommarland kan behålla den dragningskraften.

Ämnet

Sommarvykort – en serie i fyra delar. Malin Lindroth besöker Skara.

Det första vykortet skrev Mark Isitt från Ullared.

Skribenten

Malin Lindroth är författare och kulturskribent och medverkar regelbundet i GP.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.