Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/2

Ensamheten har blivit strukturell

Idag den 2 juli firar Hjalmar Söderberg, en av Sveriges mest berömda stadsskildrare, 150 år. Carl Magnus Juliusson förklarar varför den varma Stockholmsskildringen i "Doktor Glas" inte hade skrivits idag.

Hjalmar Söderbergs klassiska roman ”Doktor Glas” (1905) handlar om läkaren Tyko Gabriel Glas. Han är ensam, 33 år gammal och har aldrig varit intim med en kvinna.

Glas blir förtjust i Helga som är olyckligt gift med pastor Gregorius. Hon berättar om hur Gregorius kräver sina ”äktenskapliga rättigheter” och tvingar sig på henne sexuellt. Efter mycket funderande bestämmer sig Glas därför för att befria henne från sin man och det vill säga beröva honom livet.

LÄS MER: Christine Falkenlands nya är mörk och tonsäker

Men utöver att vara en tankeväckande roman om rätten att ta någon annans liv, är ”Doktor Glas” även en intressant stadsskildring. Redan i första kapitlet möter vi doktorn ute på promenad i ett varmt och somrigt Stockholm medan han förgäves försöker undvika Gregorius på väg över Vasabron. Därefter fortsätter hans promenad via Skeppsbron till Klara kyrka och Bellmans grav.

Lite i förbigående nämns det hur Sveriges riksdag håller på att byggas ute på Helgeandsholmen. Det är dumt, tycker pastor Gregorius. Holmen är ju så liten. Att Glas verkligen känner sig hemma i stan blir man varse lite längre fram i romanen när han i sin dagbok skriver om skärgården. Glas gillar inte skärgården. Alls. Detta landskap ”hackat till kalops” som han kallar det.

I övrigt anser han att det inte finns något inom tre eller fyra mil från Stockholm som inte redan finns på Djurgården, Haga och trottoarkanten vid strömmen utanför Grand. Så varför bege sig längre bort? Han stannar alltså helst i stan. Glas trivs dessutom med att ha människor omkring sig, främmande människor som han inte känner och inte behöver prata med.

Svenske författaren Hjalmar Söderberg fotograferad i sitt hem i Köpenhamn i samband med sin 60-årsdag.. Bild: TT

Men att trivas i stan är faktiskt långt ifrån självklart i litteraturens värld. Och något händer verkligen i början på 1900-talet när det kommer till att acklimatisera sig till storstan. Det börjar rentav att krylla av skildringar av Europas huvudstäder. Överallt dyker det upp litterära subjekt som inte bara trivs, utan också identifierar sig, med städerna de bor i.

Bara några årtionden tidigare verkar det ha varit mer komplicerat. Ett exempel är August Strindbergs "Röda rummet" från 1879 där Arvid Falk i första kapitlet betraktar Stockholm som en fiende. Hans näsborrar vidgas, ögonen flammar och han lyfter sin knutna hand "som om han velat utmana den stackars staden eller hota den".

Doktor Glas är däremot inte lycklig – inte alls – långt ifrån – men det är inte staden det beror på, utan honom själv.

En författare som i vår tid har jämförts med Söderberg som Stockholmsskildrare är Isabelle Ståhl. Hon har för inte så länge sedan blivit intervjuad av Agnes Lidbeck, tillsammans med Elis Burrau, på temat "avförtrollning" och upplevelsen att världen tömts på betydelse genom att den blivit upptäckt.

I Ståhls roman "Just nu är jag här" har Söderbergs gaslyktor bytts ut mot "kallt neonljus".

– Jag har gett upp tanken på roten och hemmet, svarar Ståhl på frågan om hon bor i Stockholm.

LÄS MER: Från "fashionabel dandy" till symbol från Frankrike

Känslan av ensamhet och utanförskap har det vill säga blivit strukturell, politisk, snarare än personlig som den var för doktor Glas. Glas kunde trivas – känna sig hemma – och må dåligt på samma gång. Det var olika saker.

I dag verkar rotlösheten vara nästintill ofrånkomlig och nära knuten till just varför man heller inte mår särskilt bra. Men fastän doktor Glas tar steget att beröva pastor Gregorius livet får han inte Helga i slutändan i alla fall. Heller inte några skuldkänslor eller lagliga konsekvenser.

I stället slutar "Doktor Glas" med att han plötsligt blir medveten om hur vackert Stockholm är. Han har bara inte brytt sig om att tänka på det tidigare eftersom det står i tidningarna jämt. Staden är för Söderberg fortfarande i högsta grad förtrollad.

Nej, så hade man väl knappast kunnat knyta ihop en roman i dag.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.