Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/5

Ennio Morricone prövade ständigt ny mark

GP:s Magnus Haglund minns den italienske filmkompositören Ennio Morricone och spårar hans musik hela vägen tillbaka till hans barndoms kvarter i Monteverde i Rom.

På gränsen mellan bostadsområdena Trastevere och Monteverde i Rom, på gatuadressen Viale Glorioso, finns en enormt lång, bred och brant trappa. Alldeles bredvid är regissören Sergio Leone och filmmusikkompositören Ennio Morricone uppväxta. På 1930-talet gick de i småskolan tillsammans och brukade åka rullbräda nerför de branta backarna.

När Ennio Morricone 25 år senare får uppdraget att skriva musik till Sergio Leones genombrottsfilm ”En handfull dollar” tar han först ingen notis om namnet. Det är inte förrän Leone ringer på dörren och han känner igen ansiktet som den gemensamma historien kommer över honom.

I det känslosamma mötet inleds ett produktivt böljande samarbete som kommer att löpa över tre decennier och når sin kulmen i den fyra timmar långa ”Once Upon a Time in America” från 1984. Det inbegriper inte bara sex berömda långfilmer, utan också en metod som i grunden förändrar idén om vad musikens klanger och melodier betyder för det cineastiska berättandet.

LÄS MER: Ennio Morricone är död

Det finns en vidsträckthet i de ljud som används, en känsla av rymd och luft, samtidigt som musiken är påfallande återhållsam, både i formspråk och känslomässigt uttryck. Det räcker med visselmelodin och den påföljande ståltrådsgitarren i ”En handfull dollar” så är landskapet där, soldränkt och ökenknastrigt. Musiken ger plats för det som sker mellan orden och ögonblicken, både före, under och efter bilderna.

Morricones verklista är diger, med långt över 100 olika soundtrack som sträcker sig fram till Quentin Tarantinos ”The Hateful Eight” från 2015, skriven när Morricone är över 85 år gammal.

Här finns mycket av det som är Morricones adelsmärke: noggrant utmejslade detaljer, en perfekt balans mellan olika ljudbilder. Stråkarnas långsamma vandringar genom ackorden, den ensliga celestan som får musiken att stå stilla i luften, känslan av utdragen väntan. Det är just så tonerna blir verkningsfulla och dramatiska, när de berättar om mellanrummen, det obestämbara.

Det är i rörelserna fram och tillbaka mellan det fritänkande och det tillgängliga som Morricone hittar sitt personliga uttryck.

Men kanske ligger förklaringen till de storslagna ljuden i själva utsikten från Monteverde, där staden breder ut sig i alla riktningar – alla kullar, kyrktorn, antika ruiner och broar över den slingrande floden Tibern.

Litet längre upp i stadsdelen, bara några hundra meter från Viale Glorioso, växte regissören Bernardo Bertolucci upp, på gatan Via Fonteiana, och i samma fastighet bodde Pier Paolo Pasolini under ett tiotal år, från mitten av 1950-talet, under den tid när han började arbeta som regissör.

Båda två kom Ennio Morricone att samarbeta med. Han skrev musiken till Bertoluccis ”1900” och till fem av Pasolinis sena filmer, bland annat ”Teorema”, ”Decamerone” och ”Salò”.

LÄS MER: Galopperande rytmer med italiensk mästare

Stora delar av det senaste århundradets mest visionära bildberättande är alltså samlat här, på samma begränsade geografiska yta, och alltihop binds samman av Ennio Morricones mästerliga sätt att få tonerna att öppna sig och sträcka sig ut i världen, men också in i minnena, in i en tillåtande och demokratisk gemenskap.

Ennio Morricone hör ihop med en specifik, italiensk tradition som förbinder den experimentella modernismen och den gränsöverskridande populärkulturen. I början av 1940-talet studerar han för tonsättaren Goffredo Petrassi, vid musikhögskolan Santa Cecilia i Trastevere, och spelar samtidigt trumpet i olika jazzband och får strax efter andra världskriget arbete som arrangör i RCA Victors Romstudio.

Det är i rörelserna fram och tillbaka mellan det fritänkande och det tillgängliga som Morricone hittar sitt personliga uttryck. Inte minst har åren som improvisatör i Gruppo di Improvvisazione Nuova Consonanza, bildad 1964 tillsammans med bland andra tonsättaren Franco Evangelisti och pianisten Fredric Rzewski, haft stor betydelse för Morricones sätt att ständigt pröva ny mark.

Musiken är fri i förhållande till det som låter, men också till det som inte låter. Det finns ingenting som begränsar, bara klanger och melodier som äventyrligt hittar fram och hem, mitt i det pulserande livet.

Missa inte det senaste från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.