Anställningsintervjun måste sägas vara en ovanligt lyckad typsituation för att berätta om vår tids jagcentrering, cv-fixering och krav på att kunna sälja sig själv. De jag själv varit med om, på båda sidor om skranket, har varit sällsport fascinerande och laddade situationer med värdighet, ärlighet, avund och tillit – ja ibland hela människoliv – satta på spel. Nu debuterar skribenten och affärsutvecklaren Jacob Sundberg med nio lättsamma noveller som rör sig kring just arbetsintervjun. Vi får möta chefen som i sitt behov att hela tiden hävda sin fördomsfrihet alltmer blottlägger sin rasism, stilsäkra design-narcissisten Jenny som söker jobb i en inredningsbutik men misslyckas fatalt i bedömningen av en muminmugg, Sebastian som enligt sig själv har ett fenomenalt IQ men dessvärre inte kan sluta ge goda råd, Elin som desperat vill byta jobb eftersom hon inte står ut med tanken på att inte bo i Stockholm inför klassåterträffen. Nästan samtliga berättelser följer samma dramaturgi: en av personerna avslöjar stegvis sin livslögn och får sitt alltför uppblåsta ego punkterat. Men de flesta av novellerna och driften med arbetslivsjargongen är för enahanda och förutsägbar för att göra något egentligt intryck. Handlingen är lika friktionsfri som Sundbergs småtrevliga och sällskapliga prosa, läsaren halkar igenom dialogerna och redan efter första sidan har vi förstått ungefär vart intrigen ska ta vägen.
Men två gånger skrattar jag, i skildringen av popstjärne-wannabeen som motvilligt söker arbete för att få behålla sin a-kassa och därmed sin artistiska frihet, men till sin förskräckelse får jobbet, eftersom anställningsintervjuaren tar alla hennes avsiktligt korkade uttalanden för ironi. Och under den roliga första halvan av en novell som dessvärre slarvas bort, där en viss Eskilsson söker jobb som generalsekreterare på Hypokondrikernas Riksförbund. Förvecklingar uppstår, inte bara för att de som haft anställningen tidigare har dött i de mest tragiska och besynnerliga sjukdomar.
”Du menar att hypokondri är en sjukdom. (…) Jag trodde hypokondri var att man tror att man har sjukdomar som man inte har.”
”Exakt, det är det som är sjukdomen”, sade Hanell.
”Men om ni är sjuka på riktigt är ni ju inte hypokondriska, eftersom ni inte inbillar er.”
Hanell lutade sig framåt. ”Vänta lite nu. Vi inbillar oss inte att vi har hyponkondri.”
