Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

En vänlig man med känsla för kvinnors liv

Alexander McCall Smiths böcker om Damernas detektivbyrå ligger högt på bästsäljarlistorna och i juni kommer första romanen om den skotska filosofen Isabel Dalhousie ut på svenska.
Alexander McCall Smith är massmarknadsförfattaren som gör i stort sett allt fel. I hans böcker om den trivselviktiga, finurliga Mma Ramotswe och hennes detektivbyrå i Botswana finns varken våld eller sex och att säga att berättartempot är nedskruvat är en underdrift. Böckerna domineras av tedrickande och prat om relationer.
Avundsjuka skotska kollegor har lite elakt beskrivit Alexander McCall Smith som den borgerliga trevlighetens banerförare Och hans nya hjältinna, Isabel Dalhousie i boken Filosofiska söndagsklubben, är onekligen både trevlig och bosatt i den högborgerliga stadsdelen Morningside i Edinburgh. Som av en händelse ligger familjen McCall Smiths viktorianska villa i samma område.

Kvinnors samtal intressantare än mäns
En hes Alexander McCall Smith gör te vid den stora röda agaspisen och visar vägen till sitt lätt kaotiska arbetsrum. Han har just återvänt från en tio dagars kryssning, med föreläsningar, runt Sydamerikas kust och berättar om svårigheterna att leverera de dagliga avsnitten i följetongen Scotland Street som publiceras i morgontidningen The Scotsman. Den berättelsen, som också kommit ut i bokform, kretsar kring Pat och hennes grannar i den skotska huvudstaden. Varför väljer han så ofta kvinnliga huvudpersoner? Förklaringen är enkel:
- Jag tycker ofta att kvinnors samtalsämnen är intressantare än mäns. Kvinnor är mer nyfikna på sociala relationer och har genom tiderna observerat världen lite från sidlinjen. Förr hade de inget alternativ eftersom de hindrades att delta i samhället fullt ut. Ta Jane Austen, hon är ett underbart exempel, och Barbara Pym som var en stor författare och mycket observant på små detaljer. I mäns samtal finns så många tabun som gör dem mindre personliga och tråkigare.
Men hur kan en vit medelålders manlig akademiker få Mma Ramotswe, en svart stolt kvinna med traditionella afrikanska värderingar, att låta så trovärdig? Det är ju ändå en person som både geografiskt och utbildningsmässigt befinner sig långt från dig.
- Jag tror egentligen inte att det spelar så stor roll vilket kön en författare har. En författare ska kunna leva sig in i och levandegöra sina karaktärer oavsett vilka de är. Men man måste förstås vara försiktig om man skriver om människor vars livsomständigheter är väldigt olika ens egna.

Växte upp i Rhodesia
När vi pratar vidare blir det uppenbart att Alexander McCall Smith är omgiven av kvinnor. Hans mor var en stark och, antyder han mellan raderna, dominerande kvinna med höga ambitioner för sin son. Han har tre systrar, den egna familjen består av hustrun Elizabeth som är läkare och två universitetstuderande döttrar. Fram till dess att han var 18 år bodde han i det som då var Rhodesia, nu Zimbabwe. Den afrikanska uppväxten gjorde honom ändå inte till en främling i Skottland.
- Nej, jag känner mig inte som en främling. Jag tänker på mig själv som skotte. Det var självklart för mina föräldrar att vi skulle återvända. Att växa upp i ett annat land och ha erfarenhet av flera olika kulturer ser jag som något positivt. Jag hade aldrig kunnat skriva böckerna om Mma Ramotswe om jag inte hade haft denna bakgrund. Från min afrikanska barndom fick jag med mig ett starkt intryck av själfullhet, av människors vänlighet Och det är det som slår mig när jag återvänder dit: vilken omsorg människor har om varandra i vardagen. Jag hade inte tänkt att göra det till en central del i Botswanaböckerna men så blev det. Mma Ramotswe är en vänlig kvinna. Och jag tror att det är därför folk tycker om henne.

Hon är väldigt kraftfull också.
Det finns människor som hon i dessa länder, de finns faktiskt. Bland det trevligaste som kan hända mig när jag är i Botswana är att någon kommer fram till mig och säger: Du skriver om min faster.
Kvinnorna i dina böcker har en stark känsla för moral, för vad som är rätt och fel. Hur tänker du kring detta?
- Jovisst finns likheter mellan dem, men Isabel Dalhousie är professionell filosof inom ämnet tillämpad etik medan Mma Ramotswe med intuitionens hjälp vet vad som är rätt och fel. Isabel är mer tvekande.
Jag tror att många i till exempel det här landet är förfärade över hur relationerna mellan människor har förändrats. Hur ohövligheter och våld har blivit en del av vår vardag. På 60-talet gjorde vi upp med gamla hierarkier men vi insåg inte att vi samtidigt kastade bort koderna för hur man uppför sig civiliserat. När en hel generation saknar en grundläggande grammatik för hur man förhåller sig till andra försvagas fundamentet för det civila samhället. Jag tror att många av oss har en känsla av förlust, att vi förlorat något viktigt.

Aids - ett sidotema
Tror du att litteratur kan förändra människors sätt att agera och tänka?
- Det är en mycket intressant fråga och svaret på den måste bli ja. Och det grundar sig i att jag tror att en grundbult i uppfostran är att barn lär sig vad man skulle kunna kalla hjärtats moraliska vanor. Berättelser med ett moraliskt innehåll kan lägga en sådan grund. Jag har samlat på afrikanska folkliga berättelser och jag antar att de flesta folksagor fungerar på samma sätt - som en överförare av ett samhälles moraliska uppfattningar. Jag tror att vi när vi läser en berättelse växer i moraliskt hänseende eftersom vi får syn på hur en annan person skulle kunna uppfatta en situation. Denna "moraliska fantasi" är i mitt tycke otroligt viktig. Jag har själv inte en agenda för mina berättelser. Men jag vet att en del som läst om Mma Ramotswe och som inte visste ett dugg om Afrika säger att de kan identifiera sig med denna kvinna och hennes vänner. Kanske ser de då inte längre Afrika enbart som en fjärran världsdel full av elände och som ett hot mot den utvecklade världen. Utan att också Afrika kan vara en vanlig plats där människor som liknar dem lever.
I Botswanaböckerna har du i stort sett valt bort de stora problemen som till exempel aids. Hur resonerar du kring det?
- Jag har funderat mycket på det. Många andra skriver om aidsepidemin i södra Afrika men skulle jag ge det en stor plats i mina romaner skulle det bli en helt annan sorts böcker, tragedier. Och jag skriver inte tragedier. Jag tror att man måste vara försiktig när man närmar sig ett så stort problem som aids. Det går inte att slarva iväg det enorma lidande sjukdomen medför. Alla har förlorat någon. Alla. Jag ignorerar inte det men jag vet också att människor i Botswana inte enbart vill bli förknippade med denna sjukdom. De försöker leva ett så normalt liv som möjligt. Aids dyker upp som ett sidotema i böckerna men jag tror inte att någon blir hjälpt av att jag låter det ta större plats.

Vardagshändelserna engagerar läsarna
Dina böcker är lite gammaldags i sin ton och struktur. Mer 1800-tal än 2006. Varför då?
- Jovisst är det så. Jag tänker mig dem i traditionen efter Somerset Maugham. 1930- 40-tal kanske. Någonstans före andra världskriget. Jag tycker att Maugham var en stor berättare. Senare tycker jag att många författare söker efter effekter och att ett filmiskt sätt att berätta har tagit överhanden. Det kan fungera men jag tror att en del människor tycker om en annan typ av berättande där man kan lära känna en miljö och några personer. Och jag tror att det är väldigt viktigt att man som författare håller sig borta från berättelsen och låta karaktärerna och historien få vara ifred från den där auktoritära berättarrösten.
I såväl Ramotswe- som Dalhousieböckerna är berättartempot nedskruvat, det händer egentligen inte särskilt mycket.
- Nej, det händer tillräckligt mycket i världen utan att man hittar på ytterligare saker eller fler problem. Och jag tror att det är det som läsarna gillar: små saker, vardagshändelser. Jag tror också att folk tycker om att lära känna figurerna i en bok och att de återkommer. Därför är serier i allmänhet så populära. Det är svårare att verkligen lära känna en romangestalt om man inte gör som Tolstoj förstås och skriver väldigt tjocka böcker. Eller som Marcel Proust.
Alexander McCall Smith kraxar ett hest skratt och letar fram ett gebortex av den nya Ramotsweboken. Han påminner en hel del om den brittiska reselitteraturens grande dame Jan Morris. När hon fick frågan om vad hon lärt sig under ett långt liv på resande fot tänkte en stund och svarade sedan : Be kind. Var snäll.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.