En trygg och välbekant bas

Om inte berget kan komma till Muhammed får Muhammed komma till berget.

Ramberget.

Efter nästan 20 års väntan är det hit Göteborgs muslimer nu är hänvisade. Till en före detta industritomt, intill ett skrotupplag, dold bakom Göteborgs största reklamskyltar, med 70 000 fordon per dygn alldeles inpå minareten. En porlande fontän är planerad på förplatsen.

Å andra sidan, i Göteborg finns 40 000 muslimer, 10 000 är praktiserande, och fram tills för några veckor sedan hade de egentligen ingenstans alls att ta vägen. Visst, det ligger en moské intill Högsboleden, Sveriges första faktiskt, och en i Bellevue, inhyst i någon lagerlokal, men ingen av dessa vänder sig märkligt nog till sunnimuslimerna. Därför har denna majoritet hittills fått tränga ihop sig i konverterade källarlokaler och garage – det lär finnas ett tiotal i Göteborg – eller rullat ut sina mattor på fritidsgården, mellan gammeldansen och bridgen.

Man får vara glad för det lilla.

Särskilt liten är nu inte den nya moskén. Tvärtom framstår den en smula pompös där den ruvar på andra sidan den dundrande trafikspagettin. Inte jämfört med Ramberget kanske, 87 meter högt, men med sina 2 500 kvadrat och 26 meter höga minaret bildar den tveklöst ett värdigt avslut på kilometerlånga Herkulesgatan. Herkulesgatan som redan uppvisar tydliga tecken på tillfrisknande efter decennier av förfall – landshövdingehusens träfasader renoveras, parkområdena krattas rena, arkitekten Per Bornstein har flyttat till området. Är inte Herkulesgatan det nya Linnégatan inom tio år äter jag upp min gamla skolbibel.

Byggnadens värdighet kommer sig även av dess karakteristiska formspråk. Förutom svajande minaret, glänsande kupol och förgylld halvmåne har den tjocka väggar för att hålla värmen från ökenvindarna ute, högt placerade gluggar för att begränsa ljusinsläppet och träribbor för fönstren för att filtrera solen. Alltså helfel på varenda punkt om man utgår ifrån svala Sverige, men här har det inte varit läge för arkitekten att leka funktionalist. Snarare har det handlat om att skapa en trygg och välbekant bas, en fredad plats och – inte minst – om att få lov att manifestera islam utan att bli utfryst.

Vilket inte är så lätt, som bekant. En moské har funnits inritad på platsen ända sedan 1993 och även om det huvudsakliga skälet till förseningen varit finansiering – ränta är förbjuden i islam, det har aldrig varit aktuellt att ta banklån – har motståndet hela tiden varit starkt. Det intressanta i det här fallet är att kritikerna maskerat sig som blott enkla naturälskare. ”Hur kan man komma på tangken att bygga en moske DÄR den parken måste få vara kvar den är sagolik. Vist jag bor 5 mil norr om gbg Men jag har varit där många gånger”, beklagar sig exempelvis en Jimmy på Facebooksidan ”Bevara Keillers park – nej till moskén” (över 6 000 medlemmar). Men Jimmy läser karta som han stavar. Moskén ligger inte alls i familjen Keillers nationalromantiska lustgård på berget utan vid bergets fot, där en och annan gamling måste ha landat efter att ha kastats ut för Ättestupan där uppe. Tyvärr, för hade moskén placerats på toppen hade den fått precis den plats religionen förtjänar i dagens Göteborg – som pendang till ståtliga Masthuggskyrkan.

Moskéns undangömda placering (Stockholms motsvarighet ligger på Medborgarplatsen, mitt i stan) i kombination med den långa väntetiden ger även en vink om hur gärna kommunen velat ha denna byggnad. Att det finns 414 kyrkor och kapell i Göteborgs stift men tidigare ingen officiell moské har på intet vis påskyndat processen. Byggnaden är därtill mycket lågmäld och byråkratisk; vore det inte för kupolen och minareten skulle jag ta detta för vilken administrationsbyggnad som helst om jag hade susat förbi med bilen. Inget av den förföriska hantverksskicklighet som ofta utmärker internationella moskéer finns här – inga snidade väggpartier, geometriskt komplexa klinkergolv, vattenspeglar eller förgyllda tak. Här är allt – lagom. Frånsett de färggrant beslöjade kvinnorna som skrider över förplatsens askgrå betongbeläggning, vill säga – men mestadels träder de in bakvägen och direkt upp på bönebalkongen och då har man inte ens den prakten att glädjas åt.

Enligt arkitekten kommer sig detta reducerade formspråk av en vilja att vara nordiskt transparent.

– Jag ville understryka att det här med islam inte är något hokuspokus, säger Björn Sahlqvist, 67, som på karriärens höst kommit att bli Sveriges förmodligen flitigaste moskéarkitekt – två till ligger på ritbordet och en är redan avklarad (men inte byggd), i Skövde.

– Allt springer ju ur Abraham. En av hans söner hette Isak och blev israeliternas patriark och en annan var Ismael som blev Muhammeds stamfader. Vi har ju samma gud!

Men mest framstår designen tyvärr som en förlängning av kommunens konflikträdsla. Mottot verkar ha varit tydligt: ju mindre orientalisk desto bättre, gör ingenting som är onödigt uppseendeväckande. Vilket är ungefär lika kontraproduktivt som att göra ett diskret nöjesfält; hade Sahlqvist tillåtits omfamna uttrycksmedlen hade byggnaden, och därmed religionen, kunnat bli långt mer uppskattad av göteborgarna.

Samtidigt är det lätt att förstå hans försiktighet. Farorna med en sådan expressiv formfilosofi är uppenbara. En spiralformad minaret här, en opalblå kupol där, i mitten ett ziurattempel – allt hade riskerat att urarta i en banal Tusen och en natt-pastisch. Apropå nöjesfält.

Nej, något finsnickeri handlar det således inte om. Istället får man söka kvaliteterna i de stora greppen. Studerar man planen ser man att här finns några fina referenser till den geometriska lek som utmärker traditionell muslimsk arkitektur. Byggnaden består av två kvadratiska volymer, den ena innehållande bönerummet (närmast Mecka), den andra kontor, bokhandel och samlingslokaler. En rektangulär passage i glas länkar de båda lådorna men saknar den lätthet som Sahlqvist eftersträvat – hade klimatet tillåtit skulle han säkert ha nöjt sig med en pergola. Bönerummets hörn är tvärt avskurna och uppglasade för att öka insynen och minska hokuspokusfaktorn och för att öppna huset i alla riktningar. Över denna åttahörning svävar den cirkulära kupolen, en vacker konstruktion i limträ, invändigt klädd med betsad granpanel, upplyst av nedpendlade lampor i klarglas. En randig matta i grönt och guld, tjock nog att vricka fötterna i, markerar var du ska stå för att vara vänd mot Kaba.

– Notera att hela rummet är vänt i böneriktningen, konstaterar Sahlqvist nöjt på sin gyllenhammargöteborgska och pekar likt en sjökapten på mattränderna som linjerar perfekt med väggarna.

– 139,1 grader. Exakt.

Därmed är hela rummet också vänt mot Abdullah bin Abdul-Aziz Al Saud. Han är 88 år och kung över Saudiarabien och när han dör kommer han helt säkert till paradiset för det är hans 70 miljoner kronor (inklusive moms) som finansierat detta segdragna projekt. Att de flesta av hans oljemiljoner slussats till bönerummet är uppenbart. Ifall inte priset på skohyllor, linoleummattor och papperskorgar i blå plast skjutit kraftigt i höjden, vill säga. Här gifter sig Sahlqvists skandinaviska modernism med den orientaliska komplexiteten och uppgår i någonting ganska unikt. Mest tack vare ljusföringen, solen silas genom fönstrens träjalusier och levandegör de nakna, vita väggarna. Skivor av ljus och mörker genomkorsar det vidsträckta rummet där män sitter i klungor och samtalar viskande. Imamen framstår som ännu mer karismatisk där han står vitklädd och barfota i sin Mihrab, den nisch varifrån huvuddelen av predikan förmedlas. Även om jag inte förstår vad han säger förstår jag ändå att jag inte behöver förstå för att förstå – rummet tolkar för mig. Frid. Harmoni. Var nöjd med det du har.

En skickligt skräddarsydd arkitektur.

– En väckarklocka för mig var branden på Backaplan 1998, säger Sahlqvist. 63 ungdomar miste livet, många av dem muslimer, och i brist på lokaler fick de anhöriga samlas till sorg, bön och tröst i simpla gymnastiksalar.

Branden ägde rum i Herkulesgatans motsatta ände. De muslimer som tar spårvagnen till Hjalmar Brantingsplatsen passerar olycksplatsen varje gång de ska till och från moskén.

Kanske inte en så illa vald tomt ändå.

Fotnot: medan Masthuggskyrkan brukar ha ett 40-tal besökare på söndagsgudstjänsten har fredagsbönen i nya moskén över 2 000.

TEXT

Mark Isitt

kultur@gp.se